! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Nystart med mörka minnen för The Secret Sisters

1 dec 2017

Från succé till undergång och tillbaka igen – systrarna Lydia och Laura Rogers gick från ingenstans till turnéer med Bob Dylan och Willie Nelson och in i personlig konkurs. Nu är systrarna tillbaka med en skiva sponsrad av fansen. Lira träffade The Secret Sisters i Nashville.

Text: Magnus Östnäs
Bild: Abraham Rowe

T rots att det blivit mitten av september ligger hettan stark över staden vid Cumberland River. Som en egen dimension bäddar den in och saktar ner tempot i Music City och minner om att staden gränsar mot södern.

Inne i WMOT Roots Radios tält i centrala Nashville jobbar stora kylfläktar för att mota värmen. På scen pågår flera saker samtidigt. Det är födelsedagskalas för radiostationen som startades för att sprida den musik som inte fick utrymme i de traditionella countrystationerna, och samtidigt pågår en slags återuppståndelse för två systrar från norra Alabama som vänt tillbaka från ruinens brant.

Från att ha varit hoppet om ett nytt slags Everly Brothers, droppades de av det stora skivbolaget och stämdes av managern. The Secret Sisters var uträknade. Nu är de tillbaka i americanans hjärtland.

”You don’t own me anymore” sjunger Laura och Lydia Rogers med nektardränkta, kraftfulla röster och fyller det enorma tältet med titelspåret från den nya skivan. Sången är emblematisk för systrarnas comeback. Nu har de tagit kontrollen själva. Låtarna är deras. Producerar gör deras gamla vän Brandi Carlile, en av dem som fick systrarna att orka vidare när allt såg som mörkast ut.

– Den tuffa tiden har förändrat vår musik och uppfattningen om oss själva. Vi har ett nytt team och har lämnat den förgiftade omgivning vi hade omkring oss tidigare, säger Laura Rogers och fortsätter:

– Vi är kvinnor från Södern och tenderar att vara lite underdåniga och lite för snälla ibland. Och det är inte alltid bra, så den här gången ville vi försäkra oss om att ha hand om våra egna affärer.

Det var i Nashville för snart åtta år sedan som allt började. Laura åkte från hemorten Florence i norra Alabama till en öppen audition på Universal Music.

I juryn satt David Cobb, i dag det nya Nashville-soundets demonproducent med artister som Jason Isbell, Chris Stapleton och Sturgill Simpson på sin meritlista. Cobb och juryn fastnade för Laura. Laura berättade om sin lillasyster. Lydia kom och tillsammans sjöng de två sånger. Tre månader senare var skivan klar.

David Cobb producerade och i processen kom O Brother where art thou-producenten T Bone Burnett in och tog systrarna under sina vingar. Debutskivan, där de hade två egna sånger, gavs ett tydligt femtiotalsretrosound och ingav förhoppningar om en kommande guldålder.

21 respektive 24 år gamla fick de öppna för Levon Helm, Bob Dylan och Paul Simon och turnerade med Punch Brothers och en rad andra. Upptäckten av Laura och Lydia fick T Bone Burnett att prata om hur Carter Family och Jimmy Rodgers hittades under samma talangsession i sydstaterna i slutet av 1920-talet. Och systrarna kom ju bokstavligen från en kyrka fokuserad på a cappella-sång. Marinerade i bluegrass och gospel. Och på andra sidan floden: Muscle Shoals.

Allt hände så fort, berättar systrarna efter konserten när vi fått låna den metallblanka, luftkonditionerade radiobussen och stängt dörren om Tennessee-hettan. Lydia och Laura bär svarta långklänningar, vigselringar och är avväpnande rättframma. De har lätt till skratt men har samtidigt stråk av sorg i ögonen.

– Inom tre månader från vår audition hade vi skivkontrakt med ett stort bolag och sånt händer ju inte, speciellt inte för oss eftersom vi inte strävade efter att få jobba med musik. Så man kan säga att vi blev rätt bortskämda från början. Vi tänkte att det nog är så här det ska vara och härifrån skulle det bara gå uppåt, säger Laura med ett snett leende och tillägger:
– Men så var det ju inte.

Inför den andra skivan ville systrarna byta manager. Uppbrottet blev en ful historia. Deras forna vän och manager drog dem inför rätta. Laura och Lydia var tvungna att mäta ut allt de ägde, vilket visade sig inte vara mer än ärvt porslin.

Debutskivans uppföljare Rattle my bones producerades av Burnett men sålde inte i den utsträckning bolaget hade räknat med, så Universal dumpade dem. Laura och Lydia hade varken pengar till en ny skiva eller manager och till slut var de ett telefonsamtal från att ge upp. Under hela den tid processen pågick försökte de turnera på egen hand.
– Vi försökte klara av allting själva men det var oerhört svårt och det gav oss inget utrymme att göra ny musik.

tss2

The Secret Sisters om First Aid Kit: ”Vi har aldrig träffat dem men de är så talangfulla! Vi jämförs ofta med dem. Vi gör liknande saker: ”the sister harmony-thing” och att sjunga tillsammans är förmodligen som att andas för dem.”

Vändningen kom i slutet av 2015. Brandi Carlile ringde och bad dem att öppna för henne i Seattle. På soundcheck spelade Laura och Lydia en ny låt, Tennessee river runs free.

”I bury secrets deep, I keep them down where the catfish creep / Where the rolling tide can’t reach the things that I hide.”

Carlile tände till och sa att hon ville göra en skiva med dem. Systrarna var panka så det föreslogs crowdfunding. Att gå ut och fråga fansen om hjälp. Om det fanns några kvar?

– Det var svårt eftersom vi hade varit väldigt slutna kring vad som hade hänt och hur vi hade fått kämpa, och vi var inte säkra på om vi ville berätta det för alla. Det var svårt att erkänna att vi behövde hjälp. När man går igenom sådant vi gått igenom så börjar du ifrågasätta din förmåga att skriva bra sånger. Och när man hamnar i det där mörkret börjar man tänka att det här hade aldrig hänt om vi bara visste hur vi skulle skriva bra sånger. Men det där sättet att tänka är inte sant.

Laura, du har sagt att den här skivan är som att läsa den svartaste delen av din dagbok.

– Ja, så är det. En del av det var väldigt svårt att skriva. Vi hade börjat läka men var tvungna att återvända till de negativa känslorna för att kunna skriva och spela in sångerna. Men det var det enda sättet att få ut det ur systemet och att hämta oss från traumat och den skada det gjorde. Men musik helar människor. Den gjorde det för oss.

Ni gick från att vara förband till Dylan och Paul Simon och spela in med T Bone och Jack White till att köra en crowdfund för att över huvud taget kunna göra en skiva.
– Ja, det var tufft och vi var tvungna att svälja en hel del stolthet, men Brandi och andra hjälpte oss att förstå varför vi måste göra på det här sättet. Och våra fans var fantastiska, säger Lydia.

Laura nickar och fyller i:
– Att crowdfundingen blev en sådan succé fungerade som en bekräftelse. Det fanns fortfarande människor där ute som ville höra oss och att de var villiga att skänka pengar utan att veta om det skulle bli något bra utav det. Att ha den tron och tilliten har verkligen varit trösterikt. Till slut landade det ändå på oss och att vi trodde på att det vi gör förtjänar ett bättre öde.

Nye managern Erin hojtar till i bakgrunden. Tiden är ute. Systrarna är på väg till nästa intervju.

Åtta timmar senare ser jag dem inför en fullsatt kyrka i ett industriområde i Nashville. En kyrka med ett träkors på lut mot ena väggen, en kyrka långt från den i norra Alabama där de lärde sig att sjunga stämmor. Den sena kvällen ger svalka. Systrarna sjunger Paul Simons Kathy’s song.

”I know that I’m like the rain, there but for the grace of you go I”.  ¶

Först publicerat i Lira #5 2017Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.

01 Ettan.indd

Annonser

goran samuelsson tupilak
Banner-38-39-Trio-Erici-Lira-180x360 kopia
Höstorkestern Banner
Banner Lira Anders Stavarby 7 sept
HSM-LiraKPU2020-banner360x720