Sara Parkman

2022 släppte Sara Parkman sitt senaste egna album Eros agape philia och året därpå tillsammans med Maria W Horn det magnifika Funeral folk, och har därefter i några år turnerat med bägge två, det sistnämnda framför allt utomlands. På nya Aster, Atlas kan stundtals höras spår från tyngden i Funeral folk, men till stor del är albumet akustiskt, och de elektroniska beats som tidigare varit rätt vanliga i Parkmans musik är här nästan helt frånvarande. Det innebär dock inte alltid att den är lågmäld och avskalad, ibland blir den snarare raka motsatsen.

Hela femton musiker (namn som Lena Willemark, Anna Möller, Alexander Zethson, Tuva Syvertsen och Konrad Agnas dyker upp här och där) plus en kör medverkar på skivan, och sättningen växlar från spår till spår. Det gör detta till ett album fullt av kontraster mellan låtarna, men också under de enskilda sångerna. I In manus tuas pater kompas Parkmans röst av glesa toner från piano och viola, och i Salomos vishet är det en orgel som får upp alltmer tryck bakom den intensiva, nästan rabblande sången. 

Medan några låtar har riktigt långa texter har andra ytterst korta. Texten i avslutande Ora et labora består bara av just de tre orden upprepade gång på gång, och Sara Parkman visar här sin enorma dynamik i rösten när hon över dovt molande orgelackord sakta låter den växa från lågmäld alt till urstarka vrål och tillbaka ner igen, för att i slutet sticka iväg högt upp i registret. Där, liksom i andra låtar drar hon på sitt karaktäristiska sätt ut på orden i långa melismer, i synnerhet i Svarta tråden med en melodi som är oerhört parkmansk och där kören så småningom kommer in i ett agnus dei.

Förutom ett par traditionella melodier, däribland en minutkort Dickapolskan som är det enda spåret där fiolerna med snyggt stämspel står i centrum, har Sara Parkman och Hampus Norén i vanlig ordning komponerat allt tillsammans. I den senare delen av Salikons rosor, när Sara Parkman får sällskap av kören i några korta, ordlösa fraser som upprepas i flera minuter, bygger de upp ett enormt tryck med både tilltagande volym och intensitet på ett sätt som Parkman och Norén närmast har patenterat och som blir oerhört mäktigt.