Suss

Ambient country, kan det vara något? Jodå. Trion Suss befinner sig mitt i metropolens sus och dus i New York City, eller Det stora äpplet som det också kallas. Det låter dock snarare som om de sitter lutade mot stammen under ett äppelträd på landsbygden och väntar på att få höra fallfrukternas diffusa dunsar mot marken, innan apelns avkommor i sakta mak rullar nedför slänten.

Suss skapar en minimalistisk musik att reflektera till, om tidens gång kanske, eller bara att stilla njuta av i ett meditativt lugn. Alla som minns Ry Cooders soundtrack till Paris, Texas har här en ny bekantskap att göra och glädjas över. En lååååångsam americana med hög näringshalt. Counting sunsets låter som det heter, och då är det ju ändå en synnerligen poetisk albumtitel.

Tioårsjubilerande Suss startade som en kvintett, men vid decennieskiftet hoppade William Garrett av, och 2021 vandrade Gary Leib iväg mot den slutgiltiga solnedgången. I dagens trioupplaga hör vi Jonathan Greggs pedal steel och dobro i sällsam samklang med Bob Holmes mandolin, baritongitarr, akustiska gitarr, munspel, violin och keyboards.

Pat Irwin minns new wave- och no wave-konnässörer kanske från anakronistiskt agentsurfiga instrumentalbandet The Raybeats, Lydia Lunch-frontade 8 Eyed Spy eller som långvarig extramedlem i The B-52’s. Irwin ansvarar för elgitarr, National-gitarr, eBow, harmonium, melodica, keyboards och loopar.

Just ansvar och kontroll är något som du lyckligt kan släppa när Suss snurrar. När du lyssnar slår lugnet läger i vilande västern. Lucky Luke drar sig snabbt in mot sin egen skugga, och hästen Jolly Jumper är så loj att en hältutredning kunde vara på sin plats.