Laura Veirs

I strömmen av ny musik är det lätt att glömma bort vissa artister, men Laura Veirs dyker alltid upp igen. Hon är något av en smygande favorit en casa de los Kangas.

Nya albumet Temple songs är ytterligare en sådan bekantskap som tassar in utan att jag riktigt märker av det. Intima stämningar inspelade i hemmamiljö, med folk och americana som grund och så Veirs fingerplockade akustiska gitarr, där du stundtals kan höra händernas rörelser över nylonet på gitarrhalsen.

Med små gester byggs låtarna upp. Det kan vara en lätt skorrande elgitarr eller en småfritt jazzande saxofon som varierar uttrycket och skapar den variation som kanske inte infunnit sig om Veirs bara framfört de betagande låtarna helt allena med sin akustiska. Även om jag hade nöjt mig även med det upplägget.

I samma veva släpps även en tioårsjubileumsutgåva av trioskivan Veirs gjorde med Neko Case och K D Lang. Den nya versionen av Case/Lang/Veirs innehåller dussinet bonusspår, bland annat trions version av Patti Smiths 1980-talsklassiker People have the power.