Merit Hemmingson

Två fioler hörs med Pekkos Pers brudmarsch, först på avstånd och sen närmare in i ljudbilden, som om dom kom vandrande nerför Bingsjöberget. Väl framme tystnar fiolerna och – booom – ett blytungt groove tar över och brudmarschen lyfts liksom upp ur Bingsjö och in i en annan värld. 

Det är tveklöst, gravallvarligt och lekfullt på en och samma gång. Merit Hemmingson tar sig an Pekkos Per – den mytomspunne 1800-talsspelmannen från Bingsjö – på ett synnerligen personligt sätt. 

Tillsammans med ständige trummisen Ola Winkler och nu även med Juan Romero på slagverk blir albumet något slags galen, magisk, sakral ritual. Jag far i fantasin mellan Bingsjö, baptistgospel i Chicago och storslagna kyrkvalv medan Merit Hemmingson ömsom väser fram polskor som vore det trollformler, ömsom leker fram dem ur Hammondorgeln. 

Med annat tempo och instrumentering låter hon låtarna svänga med ett helt annorlunda sväng än Bingsjölåtarna vanligtvis gör och även om det inte inbjuder till dans, så svänger det med hennes karaktäristiska tunga, gärna långsamma sväng och melodierna lösgörs och framstår på ett annorlunda men glasklart vis. 

Ola Winkler sekunderar så tajt som vore det stämspel mellan två fioler och inte samspel mellan Hammond och trumset. När hon tillsammans med Juan Romero på pan-drum förvandlar Bingsjö lilla långdans till en minimalistisk koral då rinner tårarna nerför mina kinder. Det är oemotståndligt vackert. Ett evangelium. Enligt Merit Hemmingson.