Fatoumata Diawara

Fatoumata Diawaras förra soloalbum London Ko kom 2023 och visade på en stor bredd i influenserna. Barndomens Elfenbenskusten och tonårens Mali mötte nuvarande hemstaden Paris och inslag från London och Brooklyn, med nästan halva albumet samproducerat av Gorillaz- och Blur-mannen Damon Albarn. En filur hon gästat i många sammanhang, från Gorillaz till Africa Express. Alldeles nyligen har vi även kunnat höra Fatoumata Diawara på engelska storbandet Nubiyan Twists färska album (recenseras i detta nummer).

Ni förstår att vi snackar om en artist som gärna går över genregränser och som söker det kreativa utbytet. Så var Fatoumata Diawara också film- och teaterskådespelerska innan musikkarriären tog fart. För fart och framåtrörelse präglar i sanning hennes gärning.

I fjol kom musikkollektivet Lamomalis andra studioalbum Lamomali totem (strax utökat till en dubbel med namnet Lamomali je t’aime), med bland andra koramästaren Toumani Diabaté, som dog 2024, och hans son Balla Diabaté. Fransmannen Matthieu Chedid, med artistnamnet -M-, är drivande i det kollektivet och han agerar även bollplank på Fatoumata Diawaras nya skiva i eget namn.

Musikaliska rötter i Mali får en en stundtals smått popdoftande inramning som inte förtar autenticiteten i musiken. Det är snygga låtar med ett avslappnat sväng som smyger sig på vid upprepade lyssningar. Afrobeat, jazz och lättare elektroniska inslag varvas med akustiskt lugn, och Monsieur Chedids gitarrer bär upp mycket av musiken. Fatoumata Diawara sjunger med sin starka och varierade stämma på bambara-språket om tro, hopp, resiliens, moderskap, familj, minnen och om sorgen efter sin bortgångna far – vars danstrupp hon ingick i som ung flicka.

På Massa dansar Fatoumata Diawara vidare på stadiga ben, med låtar som känns intima och personliga på ett inbjudande vis.