Redaktionsbloggen

Mästerligt möte på slätten

18 okt 2017

Maria Schneider och Bohuslän Big Band
Vara Konserthus, 17 oktober 2017

I konserthuset på ”schlätta” bjuds publiken den här ljumma höstkvällen på ett mästarmöte mellan amerikanska kompositören och arrangören Maria Schneider och den västsvenska institutionen Bohuslän Big Band. Storbandet är ett av Sveriges mest väletablerade och är sedan 2004 nära knutet till den verksamhet som Vara Konserthus bedriver.

Schneider är flerfaldigt Grammy-nominerad och -belönad inom såväl jazz som konstmusik. Hon härstammar från Minnesota i den amerikanska Mellanvästern och efter studier i musikteori och komposition på bland annat University of Minnesota, där hon sedan en tid är hedersdoktor, arbetade hon nära legenden Gil Evans och studerade för lika ansedda Bob Brookmeyer.

1992 bildade hon Maria Schneider Orchestra som alltjämt är hennes huvudsakliga utloppskälla för hennes kompositioner. Musiken verkar ofta inspireras av annat än just musik och kan ta avstamp i allt från poesi till fågelskådning. 2013 blev Schneider till exempel Grammy-belönad för albumet Winter morning walks i kategorin Best Classical Contemporary Composition där hon tonsatt en diktsamling av poeten Ted Kooser. Hon är också förespråkare för och pionjär inom crowd funding och musikers och kompositörers upphovsrätt.

Vara Konserthus erbjuder en tämligen intim stämning för att vara en konserthall och under kvällens konsert, som Sveriges Radio för övrigt spelar in, är det tyvärr mindre än halvfullt i salongen. Ett faktum som dock inte verkar påverka vare sig Schneider eller det arton personer starka storbandet. Under den nästan två timmar långa konserten bjuder amerikanskan på sju stycken (ja, stycken snarare än låtar) och två kortare extranummer från ovan nämnda Winter morning walks.

Övergripande kan man säga att det är homogen musik i gränslandet mellan storbandsjazz och konstmusik med lite inslag av amerikanska folkliga tongångar med gott om soloutrymme för flera av de rutinerade musikerna.

Konserten börjar med A Potter’s Song från senaste albumet The Thompson Fields som får något av en tangotouch tack vare Catharina Backmans dragspel. Nämnda Backman framför ett känsligt solo på dragspel/sång.

Därefter följer en lite hårdare och groovigare komposition med den oemotståndliga titeln Dance you monster to my soft song, vilken är ett av de första styckena Schneider skrev för sin orkester. Groove-svänget avlöses av balladen The monarch and the milkweed där Samuel Olsson framför ett inkännande och fantastiskt snyggt solo på flygelhorn till början kompad endast av Yasuhito Moris kontrabas. Efterhand smyger Olof Wullt och Göran Kroon in på gitarr respektive trummor och solosektionen mynnar ut i en kortare ”chase” mellan Olsson och trombonisten Niclas Rydh.

Vidare illustrerar Maria Schneider hur naturen låter när fåglarna i en sydamerikansk regnskog vaknar och bjuder upp till ”soluppgångskör” eller ”dawn chorus” i Arbiters of evolution där Pernille Bevorts tenorsaxofon och Alberto Pintons barytondito antar skepnaderna av fåglar i parningsdans!
Kompositörens uppväxt i Mellanvästern tycker jag skiner igenom i näst sista (bortsett från extranumren) The Thompson Fields som på något sätt både påminner mig om viss musik av Pat Metheny (även han från Minnesota) och amerikanska konstmusikkompositörer som Aaron Copland och Samuel Barber.

I det sista ordinarie stycket, och också kvällens längsta och bästa, Cerulean skies handlar det åter om fåglar och då deras årliga migration. Stycket börjar med att träblåssektionen får levandegöra olika fågelläten med piccoloflöjt, lergök (?) och allsköns andra ”pipor”. På något sätt känns det lite corny men det passar givetvis bra in med tanke på temat. Här får publiken återigen njuta av Bevort på tenorsax som levererar en stark solistinsats som för tankarna till Michael Brecker.

Musiken ändrar sedan skepnad och Backmans dragspel tar över och kvittrar fram sirliga och skira melodier, lätt kompat av piano och gitarr. När så temat återkommer och det växer i intensitet träder så Martin Svanström fram och river av kvällens bästa solo på altsax, vilket inte vill säga lite. Musiken, och givetvis Svanströms stream of consciousness-saxofon, är hänförande och betagande vackra.

För undertecknad blir just Cerulean skies kvällens höjdpunkt med de två instrumentala versionerna från Winter morning walks på tät andraplats. Även här får vi njuta av Svanströms altsaxofon men även av Joakim Rolandsson på sopransaxofon som med sin smeksamma, lena ton för musiken till höga höjder.

Maria Schneider själv pratar länge och gärna mellan styckena och ger bakgrundshistorier till deras ursprung. Det är svårt att låta bli att titta på henne där hon står framför orkestern. Med fast hand styr, leder, lockar och smeker hon fram musiken ur musikerna samtidigt som hon smådansar och med hela kroppen lyfter fram accenter och detaljer. En fantastisk kompositör tillika arrangör samt förkämpe för musikers rättigheter som effektivt överskrider genregränser med utgångspunkt i jazzmusik av större format.

Andreas Backelund

-->

Fler recensioner

Annonser