Redaktionsbloggen

hatt_webb

Grattis på dagen Sofia Karlsson – här är ditt porträtt

25 Mar 2015

I dag fyller Sofia Karlsson 40 år – vi säger stort grattis till en av den svenska folkmusikens portalfigurer och firar med att bjuda på det porträtt av henne vi hade i Lira #4 2014.

 

Sofia Karlsson vill inte fastna. Inte vara den som bara sjunger visor eller folkmusik eller bara tolkar Dan Andersson. Så nu har hon gjort en skiva som varsamt närmar sig pop. Trots att släkten är orolig.

TEXT: Martin Röshammar
BILD: Mattias Edwall

Att bara få spela musik är det viktigaste för Sofia Karlsson. Att lira hemma i någons kök eller spela gitarr och tisdagsjamma på E-Types vikingabar i Gamla Stan, det är lika mycket värt som att stå på scen. Att synas till varje pris är inte Sofia Karlssons väg till den stora publiken. I början av sommaren var hon i Orsa och spelade in Moraeus med mera, ett program som ska visas i SVT under hösten. Men mötet med orkestern tände inte till, de fick ingen kontakt enligt Sofia.

– Jag är bortskämd, jag vill att det ska hända något i stunden. Det är inte värt att göra något om det inte är kul. Det blev anständigt, alla spelade så bra som de kunde, men för mig är musik mycket mer än så. Man är i musiken, man ger av sig själv till låten. Så tänker jag när jag kompar någon annan också. Musik i tv handlar inte så mycket om samspel, det är ”samtidigt spel”. Jag har tackat nej till Allsång på Skansen för att jag inte fick spela med mitt eget band. Då kan jag inte framföra min grej.

”Hon accepterar inget mindre än högsta kvalitet och närvaro i musiken. No less than total duger så att säga”. Det är Sofia Karlssons vän och musikerkollega Sofie Livebrant som säger det. De har precis klivit innanför dörrarna till en studio på Södermalm tillsammans med låtskrivaren, producenten och forne Popsiclemedlemmen Andreas Mattsson.

Sofia Karlssons skiva, Regnet faller utan oss, är inte riktigt färdig, detaljer ska rättas till, förbättras och ”lagas”.

Den här förmiddagen ska Sofia och Andreas ge sig på Mörka vatten, Sofias tolkning av engelsmannen Boo Hewerdines låt Muddy water. Sofia har spelat den en tid, bland annat i TV4:s Nyhetsmorgon redan 2011. Men hon är inte riktigt, riktigt nöjd med den inspelade versionen så kvällen före har hon ringt Sofie Livebrant som får komma in och sjunga några körstämmor. Senare, efter lunch, ska Nina Ramsby dyka upp och krydda med flygelhorn.

Andreas Mattsson poängterar att här och nu är han bara ljudtekniker, just den här låten har han inte varit med och skrivit. Sofie Livebrant tar plats i ett litet rum bredvid, får texten av Sofia och nynnar, sjunger och testar sig fram i jakten på den rätta tonen och känslan. ”Vem vet nåt om sinnesfrid, ge mig lugn och ro och tid …”.

Det märks att Sofia, med hörlurar på vid mixerbordet, och Sofie känner varandra utan och innan, inte minst musikaliskt. ”Du skulle kunna vara mer på, där i början. Det är superfint, men kan du sjunga med mina andningar en gång? Vi är nära nu, väldigt nära”.

Flytet bryts av att Sofie Livebrant inte hittar riktigt rätt: 2Jag är ledsen, jag är världens sämsta körsångerska”. Halvminuten senare får hon till det och pushas av Sofia: ”Det var inte supertajt, men ändå med mig liksom. Vi hade varsin tajming i samma låt. Skitbra.”

Vid sångmikrofonen suckar Sofie Livebrant ljudligt och sjunger med inlevelse samma melodi men med ny text: ”Vem vet nåt om körsång … jag låter som Melissa Horn”. Hon gör ett nytt försök: ”Vad säger du Fia, fick jag 100 poäng nu?”. Svaret kommer direkt: ”Nja, du får 80, du var lite seg på första frasen”. ”Ah, du är perfektionist.”

Sofia Karlsson menar att hon inte alls är perfektionist, inte om man jämför med andra, som den norske producenten Bjørn Nessjø som dessutom är hennes manager. Hon understryker att hon tycker att det är jättebra, det Sofie Livebrant gör. ”Nu tror jag att vi har det. Kan vi ta en gång till, ännu mjukare, för säkerhets skull?”.

I en paus förklarar Sofia Karlsson att det inte finns en enda ”riktig” körtjej i hennes projekt.

– Det är ointressant. Man ska ha riktiga sångerskor. Eller nej, solister. Vissa har det som sin grej, de är skitbra på att smälta in, vara kameleonter, backa upp. Det ger en helt annan färg. Jag har mer blommiga körmänniskor med.

Innanför dörren står ett piano, Sofie Livebrant sätter sig där och funderar över sin ton, samtidigt som hon börjar lira. Hon är inte riktigt nöjd med sin egen insats. Lekfullt men ändå koncentrerat och liksom utforskande pianospelar hon sig fram till en ton som känns mer rätt. Efter ett nytt, ännu bättre sångförsök, får Sofie fortsätta sin inlevelsefulla pianoutflykt som sedan vävs in i låten av Sofia Karlsson och Andreas Mattsson.

Några dagar tidigare hälsade jag på hemma hos Sofia Karlsson i hennes stökiga och trånga lägenhet. Det är hon själv som beskriver lyan vid Rosenlundsparken på Södermalm så.

– Mitt liv är rörigt, jag har en fransk man. Han bor i Bretagne. Jag är lite inne på att flytta till Paris. Då bor man trångt. Också. Men man bor i Paris.

Hon bjuder på kaffe och smörgås med marmelad och låter mig lyssna på några omastrade låtar från den kommande skivan. Deadlinepaniken har flyttat in liksom tvivlet. Låtar ska bort och, ja, är det hon gjort verkligen bra? När låtarna skrevs jobbade Sofia Karlsson med penna och papper.

– När man skriver för hand skriver man på ett annat sätt än på dator. Jag känner att det blev skillnad. För mig är det ett steg närmare hjärnan. Man vet aldrig när man gör ett album, om man kommer att träffa ett behov som människor har. När Kent kom med sin första skiva, då behövde en massa människor just den musiken. Jag försöker göra musik som behövs. Min musik är väl ganska lugn? Jag tror människor behöver lugn musik i dessa tider.

Andreas Mattsson kom in i bilden efter ett tag. De två jobbade ihop på Sofias förra skiva, Söder om kärleken. Sofia gjorde musiken och Andreas skrev texten till inledande Du var där. Den här gången har de samarbetat med text och musik, ibland ”i en enda röra”, som Sofia uttrycker det.

– Han har allt som jag inte har. Som jag ändå vill ha. Han har struktur som jag kan sakna. Han är fantastiskt fin med orden. Han är norrlänning och för mig kommer han in på den här skivan med en doft av norra Sverige i många av texterna, som glömda järnvägsspår.

Sofia Karlsson skrev även stora delar av skivan i Senegal och åtminstone i hennes hjärta finns det mycket Afrika på Regnet faller utan oss. Dessutom har hon suttit och skrivit i en husvagn i Bretagne i Frankrike.

– För mig var det nödvändigt att rensa huvudet, men också att komma bort från Stockholm. Jag är hopplös med vardag. Det är bra att sätta sig på ett annat ställe och titta på sitt eget liv och på Sverige, vad händer där egentligen?

Många gånger under de tre åren hon arbetetat med skivan har tvivlet kommit till Sofia Karlsson, inte minst när det handlat om sin förmåga att skriva texter. Men hon har med sig en slags order hemifrån – ge inte upp!

– Jag vet inte om det hörs, men på ett sätt tar jag nu ett långt steg från visan och folkmusiken. Tänk om jag tappar en massa folk som gillar min musik? Men då får jag göra det. Jag närmar mig nog Andreas Mattssons poplandskap, säger Sofia Karlsson och fortsätter:

– Men jag försöker bara göra personlig musik och jag vill inte fastna i att jag alltid ska sjunga visor eller folkmusik eller Dan Andersson. Nu tar jag det här steget och det kanske betyder att ingen kommer att gilla det här. So be it.

Hon poängterar att hon älskar spelmansmusiken, att hon är uppvuxen med visor, men att hon gör musikaliska utflykter och vägval hela tiden. Som när hon slutade i folkmusikgiganten Groupa efter fyra år. Ändå är släkten orolig. Är det verkligen smart att lämna Dan Andersson bakom sig? För det har ju gått bra för Sofia Karlsson, inte minst för hennes andra skiva, den med Dan Andersson-tolkningar just, Svarta ballader, som gavs ut 2005 och såldes i 60 000 exemplar.

– Jag tror att människor behövde den musiken just då. Jag hade inga karriärambitioner alls med den. På riktigt. Vi hade nästan ingen budget alls, vi hade 60 000 kronor.

Hon har lovat att sluta klaga på sin frilanstillvaro, vill inte lägga för mycket kraft och tid på att fundera över sånt som varför det är några få som bestämmer vad Sveriges Radio ska spela för musik. Hon har sedan i somras ett skivkontrakt med stora Sonet Grammofon/Universal Music, har en bokare som tror på henne och trots allt en tro på sin egen förmåga.

– Det tog några år för mig att hitta mig själv musikaliskt. Groupa var en skitbra skola. Det jag fick där var att jag inte är rädd för någonting. Det kan inte bli mer osäkert än hur det var att sjunga där, live. På den tiden var det en trend att vara kärv i folkmusiken. Jag försökte vara kärv, men det är inte min styrka. Min styrka som sångerska är att vara mjuk och skör.

Numera känner Sofia Karlsson också att hon vågar visa andra vad hon kan. Hon känner sig som en del av en kedja, som en del av ett arv från Lena Willemark och andra musiker.

– Jag vill ge vidare. Jag är jättehård mot de elever jag har. Jag sa åt en tjej som håller på med lite americana att hon måste åka till USA i minst ett år. ”Nu. Det här håller inte. Du är bra, men du måste fördjupa dig. Du kan inte fejka någon annans tradition. Åk så kan vi ses igen sen”. Det var hårt, men ändå sant.

Lika hård var en gång Lena Willemark mot Sofia. Hon sa: ”Du måste komma ner i din kropp, annars finns det inget”.

– Ovanför bröstkorgen sjöng jag, så högt uppe. Det tog ett år för mig. Minst. ”Ska du vara snygg eller ska du vara bra? Släpp ut magen.” Att hålla på och berömma är ointressant. Det är inte det man går vidare på.

Annonser