Redaktionsbloggen

Yazz Ahmed kommer till Sverige med sin kvartett. Läs vår interjvu med henne här! Bild: Guilietta Verdon-Roe .
yazz 1 guilietta verdon-roe webb

Yazz Ahmed till Göteborg, Stockholm och Växjö – läs vår intervju med henne här

17 Okt 2018

I Lira #5 2017 intervjuade vi den utsökta brittisk-bahrainska trumpetaren Yazz Ahmed. Då blev det endast en spelning i Sverige, i Malmö. Nu kommer hon tillbaka, den här gången till både Stockholm, Göteborg och Växjö. I morgon torsdag 18.10 är det Fasching som gäller, på fredag 19.10 Nefertiti på lördag på PM & Vänner i Växjö där även bland andra Lina Nyberg spelar.

Med sig har hon en kvartett med Ralph Wyld på vibrafon, David Manington på bas och Martin France trummor.

Vi passar på att återpublicera vår artikel för fri läsning, så håll tillgodo:

01 Ettan.indd

Med frön av elektronik, jazz och arabiska skalor i jorden har brittisk-bahrainska trumpetaren Yazz Ahmeds personliga sound lyckats slå rot på riktigt. Med bestämd hand viftade hon bort sin inre kritiker och gav ut skivan La Saboteuse.

text: Sunniva Brynnel

– A tt identifiera min inre kritiska kvinnoröst och ge den ett namn, La Saboteuse [sabotören, reds anm], har verkligen gjort mig starkare och hjälpt min kreativa process. Alla har vi såna där destruktiva tankar. Men nu ser jag La Saboteuse för vad hon är – en röst som försöker göra mig liten. Hon är inte jag.

Det är fredagkväll. Yazz Ahmed far i bil genom London och pratar med Lira över telefon. Bakom ratten sitter hennes partner och kollega Noel Langley som även han är trumpetare; tillsammans producerade paret skivan i fråga, som började med duoimprovisationer på trumpet och vibrafon så tidigt som 2013.
– Jag spelade in några duetter med vibrafonisten Lewis Wright. Vibrafonen har ett vackert sound som kan låta väldigt magiskt, och så funkar den väldigt bra ihop med trumpet! Från de där improvisationerna la vi till musiker från mitt band som jag spelar med runtom i världen.

Bandet heter Yazz Ahmed’s Hafla Band och vi hör Shabaka Hutchings på basklarinett (detta modeinstrument bland modeinstrument inom nutida jazz), svenske Samuel Hällkvist på diverse gitarrer, Naadia Sheriff på Fender Rhodes och Wurlitzer, Dudley Phillips och Dave Mannington på elbas, Martin France på trummor och Corrina Silvester på slagverk.

Ett band av avsevärd storlek, med andra ord. La Saboteuse är dessutom minutiöst producerad och full av elektronik – nya ljudlandskap och världar vävs av trådar som ensemblen musicerat fram vid flertalet inspelningstillfällen mellan 2013 och 2016.
– Under tiden som jag jobbade med La Saboteuse spelade jag också med band som These New Puritans [experimentell engelsk grupp] och Radiohead. Genom det lärde jag mig mycket om vad man kan göra i en studio – olika inspelningstekniker, lager-på-lager och hur man kan manipulera ljud. Alla de där influenserna hörs på nya skivan.

Bild: Guilietta Verdon-Roe.

Elektronik i all ära – en lika viktig del i den musikaliska väven på La Saboteuse är arabiska skalor, maqam, satta i ett jazzkontext. Fusionexperiment av den sorten hörs redan på Ahmeds förra skiva Finding my way home från 2011, men på La Saboteuse är resultaten mer mogna och tydligt formulerade.
– Jag växte upp i Bahrain och när jag var nio flyttade vi till England. Under många år anpassade jag mig till kulturen där och blev väldigt engelsk, jag glömde mina bahrainska rötter. Men när jag började växa upp och utvecklades som person kände jag att det var något som saknades mig djupt därinne, jag visste bara inte vad det var!

Livet har en förmåga att ge oss vad vi behöver – så i samma livsskede hade Ahmed turen att höra en skiva med libanesiske oudspelaren Rabih Abou-Khalil, känd för sin fusion mellan arabisk och västerländsk musik.
– Så många minnen från min barndom kom tillbaka när jag hörde Blue camel och jag blev sporrad att utforska mina egna rötter i den arabiska musiken, att hitta mitt eget sound.

Maqam kan liknas vid den indiska klassiska musikens ragor och Yazz Ahmed understryker att de arabiska skalorna är fantastiska redskap för improvisation.
– Man kan använda dem som utgångspunkt och sedan öppna upp, utforska … Sen har maqam mycket gemensamt med jazzharmonik, som harmonisk moll och harmonisk dur, och jag har också försökt skapa min egen harmonik från de här skalorna. Det är ganska svårt att kombinera maqam med jazzharmonik, men det är en vacker kombination!

Kanske har ni läsare, liksom jag, fascinerats av de blå toner – kvartstoner – som förekommer i arabisk musik. Dessa avskräckte inte Yazz Ahmed, som helt enkelt lade in en beställning på ett flygelhorn som kunde spela även dessa.
– Jag är ett fan av Ibrahim Maalouf [fransk-libanesisk trumpetare] och han inspirerade mig att testa den här nya världen av kvartstoner. Så jag hörde av mig till mannen som tillverkar mina instrument och gav honom i uppdrag att skapa ett som kunde spelade kvartstoner också. Det tog ett tag att få till det, men nu spelar mitt kvartston-flygelhorn som en dröm! Jag har så många nya möjligheter, jag kan gå in i en annan dimension! säger Ahmed och skrattar.

Med ett instrument som kan spela de arabiska skalorna – vilka förebilder modellerar Ahmed sitt sound efter?
– Att spela trumpet är ganska likt att sjunga. Man trycker inte bara ner ventilerna, man måste också forma tonerna med munnen, strupen och tungan – precis som när man sjunger, och jag relaterar ofta till de arabiska sångarna. Jag övar till deras sång och försöker matcha alla de otroliga små vändningar och vridningar som de gör med rösten. De där utsmyckningarna är verkligen delikata.

Yazz Ahmed från en spelning på Berlin Jazz Festival förra året. I bakgrunden Corinna Silvester och Ralph Wyld. Bild: Ralf Dombrowski.

Och så var det ju den brittiska jazzen också, icke att förglömma! Den som lånar endera från den amerikanska jazzen, endera från den humor som till exempel finns i holländsk jazz, endera från den nordeuropeiska jazzens förkärlek till rymd i musiken … Och från alla de många andra musikkulturer som lever i det mångkulturella England – och framförallt i London – just nu.
– När jag lyssnade på brittisk jazz med min morfar (trumpetaren Terry Brown) var det till exempel Tubby Hayes och John Dankworth som gällde, 1950-talsjazz. Den musiken var kanske mer lik amerikansk jazz, men fortfarande unik. Brittisk jazz i dag svänger annorlunda än amerikansk jazz, och den känns lösare och väldigt expressiv. Det finns många på jazzscenen här som uttrycker sin egen personlighet i musiken, så vi får fantastiska möten mellan jazz och karibisk musik, olika typer av afrikansk musik, arabisk musik och så folk som experimenterar med rock och elektronik. Folk tar risker och är modiga här!

Frågan om vad som varit mest minnesvärt i Yazz Ahmeds karriär de senaste åren är lätt besvarad.
– Förra året spelade jag i Bahrain och det var väldigt speciellt. Jag har alltid velat spela där med mitt band och vi framförde sviten Alhaan Al Siduri, som jag skrivit inspirerad av traditionell musik från Bahrain. Det var så vackert att kunna ta den musiken dit hem igen, och också att få spela inför min pappa som aldrig hade hört mig spela förut! Den upplevelsen lever kvar i mig.

Ur Lira #5 2017. Prenumera på Lira du med!

Annonser