Redaktionsbloggen

”Sluta stängsla in traditionen”

Det gjorde mig sorgsen, bedrövad och arg. Att stängsla in och skärma av, betona och befästa nygamla gränser i stället för att öppna upp. Fortfarande år 2016 finns det alltså de som vill placera folkmusik i en glasad museimonter.

De tror att de värnar traditionen när de tvärtom riskerar att lemlästa och avliva den. För om något kännetecknat folkmusik i Sverige genom historien så är det att traditionen alltid har påverkats, förändrats och utvecklats. Som musiken klingade då, en gång, klingar den inte nu och sen.

Det hela började med att Magnus Bäckström, fiolspelman, Liragrundare och numera förvaltningschef på Kultur i Väst, gjorde ett inlägg i Facebook-gruppen Svensk folkmusik. Bäckström skrev: ”Efter min andra folk- och världsmusikgala känner jag att jag behöver hjälp med att få en bakgrund till och resonemanget kring att visgenren ingår …”

Inga namn nämndes men tydligen gick de flestas tankar åt samma håll för den fortsatta debatten kom mest att handla om – och rikta sig mot – valet av vistolkaren Jan-Olof Andersson som Årets traditionsbärare.

Efter att först ha blivit förvånad över att pristagaren ifrågasattes och sen ledsen å Anderssons vägnar försökte jag bena ut vad som skulle vara problemet. Ingen bör kunna ifrågasätta att Jan-Olof Andersson är en traditionsbärare – således måste det vara fel på den tradition han bär.

På hans repertoar finns bland andra Carl-Michael Bellman (som hämtade konst-, populär- och även folkmelodier nerifrån Europa, diktade svenska texter och framförde till cister), Evert Taube (som förvandlade sydamerikansk och provencalsk sång till svenska visor) och Ruben Nilson (vars visor sjunger vidare i svensk arbetarsångtradition).

Skulle inget av detta kunna kallas folksånger/visor – eller ens folkliga sånger? Fast det sista duger kanske inte? Att Bellmans visor spreds som skillingtryck då – eller räknas enbart vissa skillingtryck som folkvisor? Åtminstone kan Bellman och Taube – liksom Sofie Livebrant, vars album i brittisk/skotsk singersongwriter-stil utsågs till Årets utgivning på samma gala – sorteras in i den spretiga kategorin världsmusik.

Lira_kronika_ny

illustration: EMMA ENGSTRÖM

Nästa som hände var att Martin Arleskär, en av administratörerna för Facebook-gruppen Svensk folkmusik, formulerade ett förslag om nya gruppregler med en definition av svensk folkmusik och vilken sorts musik som fick diskuteras.

Skulle alltså detta vara ”utvecklingen” – denna bakåttrend – inom dagens svenska folkmusikrörelse? Att snäva in; avvecklande i stället för utvecklande. Jag kontrade med att starta en tråd om uppspelningar för Zornmärket och utnämningar till riksspelman.

Och jag är väl naiv, ja, enfaldig. Jag trodde en majoritet skulle hålla med om att verkligheten spelat ifrån de statuter som Svenska ungdomsringen för bygdekultur och Svenska folkdansringen satt upp och att de måste skrivas om. Nej, de flesta verkade tycka att det är bra och ska fortsätta som det är.

Vilket innebär att ingen folksångerska (än i dag mest kvinnor som sjunger folkligt) kan få ett Zornmärke. Vokal folkmusik omfattas inte. Det betyder att trummisar och klarinettister kan tilldelas Zornmärken, eftersom det förekommit en udda gren med slagverk i svensk folkmusiktradition och för att militärinstrumentet klarinett började spelas av folkmusiker.

Men saxofon tolereras inte, oavsett hur det spelas. Och, för att nämna ett namn, Ale Möller kan spela hur traditionellt och skickligt som helst men har ingen chans mot alla fioler. Han tillåts inte delta för att han har fräckheten att spela det nytillkomna svenska folkmusikinstrumentet mandola. Som om inte den första folkliga klarinettonen någon gång spelats av en folkmusiker.

Så futtigt, fånigt och faktiskt otraditionellt. Detta borde det protesteras mot och ändras på – i stället för att gnällas på en vissångare som prisats i egenskap av traditionsbärare.

BENGT ERIKSSON

bengt_byline_solo kopia

 

 

 

  • Gunnar Rosén skriver:

    tycker att problemet inte är att stängsla in och museibevara. För mig är problemet att utvecklingen går så rasande fort. Så fort att ingen har koll på vart utvecklingen är på väg, att snart har ingen heller koll på varifrån det kom. Känner att traditionsmusiken kan tappa fotfästet och sluta vara traditionsmusik.Fast det är förstås vansinnigt svårt att säga när den gränsen är nådd. Allting är så diffust. Alla vill kalla sin form av musik för folkmusik. I detta scenario är Zornmärket en garant för att traditonernas utveckling sker i den långsamma takt som det gjorde före den elektroniska revolutionen och före våra snabba fysiska förflyttningar. Tänk att jämföra det som spelades för Zornmärkesjuryn för 80 år sedan med det som spelas där idag. Dagens spelmän är sannolikt väsentligt mycket skickligare instrumentalister, och även jurymedlemmarna har betydligt större vyer nu än då. Jag skulle vilja påstå att den folkliga traditionsmusiken faktiskt har utvecklats under denna tid på flera plan.
    Så anser jag att det är en smaksak vad människor uppfattar som folkmusik. Det som inte är det för mig kan vara det för någon annan. Jag tror dessutom att alla som mer eller mindre medvetet vill utveckla sin uppfattning om folkmusiken väldigt gärna hämtar sin inspiration från den musik som kan leda till att utövaren kan få eller redan har fått Zornmärke. Följaktligen syns det mig vara utmärkt att denna enastående inspirationskälla finns kvar, om än något annorlunda än för 80 år sedan.

  • Magnus Andersson skriver:

    Att utveckla kriterier och statuter är nödvändigt i sammanhang som dessa för att säkra överlevnaden och motivera varför utmärkelsen finns. Hastigheten i denna process är svår att bestämma sig för i förväg. Man bör lämpligvis bedöma vilka konsekvenser förändringarna får för att kunna läsa av och läsa in hur förändringen slår. Att ändra flera saker samtidigt kan bli en komplicerad affär men ibland kan det vara nödvändigt. Att ändra precis allt i ett enda slag skapar förvirring, otrygghet och starka reaktioner så det är oftast ingen bra väg att gå för att förankra förändringen.
    Idag när människor från stora delar av världen rör sig snabbt och påverkas i media av alla slag kommer uppfattningar om hur musik "ska låta" följa med i kölvattnet av denna process. Kan "utländsk" traditionell(?) musik komma ifråga för Zornmärke och Samspelsmedalj? Vad är förresten utländsk musik? Ja, dessa funderingar bör vi nog ha i bakhuvudet för att följa med i samtiden parallellt som vi grunnar på hur och vad som är värt att bevara… Att sång är och har varit en bärare av traditionell musik anser jag för övrigt vara en given ståndpunkt! I samspelssammanhang är dock viktigt att man använder rösten som instrument och därmed använder sig av de nyanser som intrumentet erbjuder. / Magnus Andersson (Samspelsgeneral för Samspelsmedaljen i Medelpad)

  • -->

    Fler recensioner

    Annonser