Maria Skanselid

Detta är Maria Skanselids debutalbum, hon svarar för både text och musik, allt rör sig i gränstrakterna mellan visa och jazz. Hon har ett förflutet inom helt andra yrkesområden, som ingenjör och ledarskapstränare. 

Nu tar hon oss med i sin vardag, på cello och med sång. Hon har mycket goda medmusiker som David Törnebäck på piano och Johan Bengtsson på kontrabas. Och att märka Tapha Ndiongue på slagverk.

Med finurligheter avslöjar hon sin värld av verkligheter och drömmar. Hon får upp ett spår, följer det och låter det bli som det blir. Vi möter vardagliga, små ord av vänlighet och kärlek, liksom små förtretligheter, som skaver och gnager.

Och den ständigt goda viljan att reda ut och gå vidare. Albumets namn Vill kan ses som något bestämt och saker som ska tyglas. Vill har också en annan betydelse, att gå vill, förvilla sig bort eller att gå vilse. Så går det inte sällan – att komma bort på ett sidospår och hitta den öppna gläntan på nytt med ljus och glädje. Nya dörrar, nya rum.

Att se detaljerna mot en vit vägg, eller grå, och se hur vinden skapar en fläck på ett större vatten eller känna när vinden tar och träden rycks med. Så känns det när Maria Skanselid sjunger och återvinner kärleken till livet. Allt är verkligen en lovsång till livet.

Bäst tycker jag om det sista spåret, nummer nio – Ta den goa stunden först.