Stefan Nilsson

Dela den här recensionen:

Till jazzrockmyllan från 1970-talet har Stefan Nilsson begett sig på sin nya skiva. Under några år på sjuttiotalet kunde inspiration till musiken hämtas från en massa olika genrer och blandas till en egensinnig mix med många trixiga detaljer. Precis det möter oss här där stycken av Bach och Vivaldi samsas med Duke Ellington och en traditionell sydafrikansk låt. Mestadels är det dock originallåtar av Stefan Nilsson själv, en kompositör de flesta hört. Han är nämligen en av våra mesta filmmusikmakare. På skivan medverkar en hel rad fina musiker; två gitarrister, tre slagverkare, en basist och på några låtar en sångerska. Stefan Nilsson är kapellmästaren med piano och allehanda klaviaturer till hands. Drivande i projektet var också Magnus Persson, som medverkade både som musiker (trummor och slagverk) och ljudtekniker, innan han avled mitt i arbetet. Stefan Nilsson har valt att tillägna honom skivan. Genomgående utmärks musiken av en smittande spelglädje och många roliga detaljer, där man känner sig förflyttad till en annan tid, utan att det känns onödigt nostalgiskt.