Chris Potter

Dela den här recensionen:

Sättningen här går inte av för hackor. Amerikanske saxofonisten och klarinettisten Chris Potter har samlat jazzens crème de la crème för åtta nya Potter-kompositioner (eller nio om du väljer cd). I grunden hör vi John Patitucci på kontrabas och Brian Blade på trummor. Vid pianot sitter Brad Mehldau. Och framför datorns högtalare sitter jag och stormtrivs i deras sällskap.

Att de här fyra upptagna herrarna samlas i samma inspelningsstudio är en händelse i sig. När slutresultatet blir så här bra är det bara att tacka och ta emot. Blade är så säker och samtidigt så fri där bakom de spända skinnen och konvexa metallbitarna, hans armar rycker till och smattrar fram skönt perkussiva ljud. John Patitucci kontrar med ett lika komplext som kommunikativt basspel, medan Brad Mehldau klinkar fram de mest rytmiska klanger och strofer ur de svarta och vita som ligger uppradade framför honom.

Chris Potters meloditänk möter mästerligt samspel, där intuition och inspiration faller sig naturligt. Så lämpligt, nu när Potter firar fem år på brittiska Edition Records, att han gör något så storartat. Det matchar mer än väl Unspoken från 1997, då Potter slog sig samman med gitarristen John Scofield, basisten Dave Holland och trummisen Jack DeJohnette.

Släpps 8 mars.