Peter Rosendal

Dela den här recensionen:

Den danske pianisten och flygelhornspelaren har med skivan Vejviser gjort en naturinspirerad jazz med en ambient dialekt. Det är fältinspelningar av fåglar som får samsas med lugn jazz. Det är efterklanger och emellanåt Jon Hassell-liknande blås. Skivan är instrumental, så när som på låten Peter’s garden där sångerskan Nancy Harms medverkar. Och det med den äran.

Men, jag tvekade länge hur jag skulle skriva om denna skiva. Jag gillar verkligen Rosendals musik. Härligt utfört och komponerat. Och jag gillar verkligen fältinspelningar. Men här blev det ibland många kollisioner. Eller?

Det kan också vara jag som inte riktigt hittade den rosendalska balansen. För, det är just detta som jag högaktar inom det konstnärliga och inom musik: att vi mottagare/lyssnare måste ge oss hän; anstränga oss (balansera), inför det som skapats. Så ja, detta album har spelats många gånger. För jag vill verkligen tränga in i denna ekologi. Rosendals allvarsamma ekologi som omgärdar oss vid lyssnandet på Vejviser.

Peter Rosendal, som genom åren har framfört många varianter av sin moderna skandinaviska jazz, verkar (på denna skiva) ha utvecklat en musikalisk grammatik som vill forma en rogivande och djup lyssning. Musik och ljud som böjs och varieras, för att hitta till det samförstånd som människan behöver till naturen. Den balanserar på skiljelinjen mellan naturljud och musik. En balansakt som, faktiskt, fungerar.