Lindha Kallerdahl

Sångerskan Lindha Kallerdahl är en av Sveriges mest unika sångartister, men kan tyvärr alltför sällan höras på skiva. Senast kunde hon höras tillsammans med Woice Ensemble på den experimentella vokalskivan Allowed by water från 2023, och hoppar man över hennes medverkan på den lätt psykedeliska skivan Textile fantasies under gruppnamnet Kanot, på albumet Electronic music for chamber orchestra med GGR Betong, samarbetet med Ingebrigt Håker Flaten och Andreas Werliin på digitalt utgivna Rainbow, duoskivan The Thrill is gone med maken Fabian Kallerdahl och hennes insatser på bas på elektrohouse-plattan Belle får man gå ända tillbaka till 2014 för att hitta hennes senaste album helt i eget namn, Gold quintet / Gold solo.

Men nu kommer ett nytt välkommet album, där hon förträffligt ackompanjerad av Fabian Kallerdahl på piano och Andreas Werliin på trummor framför sju egna sånger som närmast skriker om att bli hörda. Kallerdahls röst har en kärnfullhet i kombination med en innerlighet som kryper under skinnet – och som få om någon annan svensk sångerska kommit i närheten av. 

Ur ett bredare geografiskt perspektiv skickar musiken här oftast mina tankar till Kate Bushs pop och Laurie Andersons konstpop, och ibland även till Brigitte Fontaines avantgardism och Patty Waters friformsjazz. Utan att de stannar där särskilt länge. 

Jag lyssnar om och om igen på de sju låtarna på Skin and eyes, och upplever att musiken inte bara växer för varje lyssning utan bildar en synnerligen tilltalande helhet som vägrar låta sig genrebestämmas. Tvingar någon mig att välja ett stycke att återvända till oftare än till de övriga får det bli Love is born. Eller titelspåret.