Joe Lovano

Tenoristen Joe Lovano från Cleveland, Ohio, och född 1952, tycker trots ett ovanligt framgångsrikt musikerliv att han nu är på gång, och manifesterar det i denna (ganska) nya kvartett med gitarristen på allas läppar Julian Lage, basisten Asante Santi Debriano och trummisen Will Calhoun från rockbandet Living Colour.

Lovano berättar att han mötte Debriano och Calhoun i samband med ett välgörenhetsgig för det orkandrabbade Puerto Rico. Tycke uppstod omedelbart och Lage adderas snabbt då Lovano och han talat om att arbeta ihop.

En suggestiv tolkning av Charlie Hadens First song inleder, följd av två stycken som i hög grad är ett slags forskningsverksamhet där kvartetten nyfiket tassar runt en melodistruktur i fri rytmik (mycket rubato här) och fogar in sina fraser i helheten. Fanfare for unity är en handfast, kantig Lovano-komposition i stadig gångtakt.

En höjdpunkt på denna strålande skiva är bandets tolkning av Wayne Shorters Lady Day – jazzballad när den är som bäst. Inte minst Julian Lage använder styckets harmoniska möjligheter oerhört väl med ett läckert och snyggt varierat spel.

The great outdoors är åter en övning i improviserat spel med flytande rytm, medan avslutande Congregation svänger lite gött i halvtempo.

Lovano, som skiftar sömlöst mellan tenor, sopran och tarogato (klarinettliknande med centraleuropeisk historia), har komponerat allt utom de två nyssnämnda styckena.

Den här rytmiska axeln med Asante (som spelat med folk som Archie Shepp) och Calhoun är ett mycket lyckat grepp – två musiker vars stilmässigt tokblandade erfarenheter resulterar i musik som är oväntad och väldigt kul att lyssna till.

Han är på gång, Lovano.