Anna Ahnlund

Dela den här recensionen:

Anna Ahnlund har hämtat influenser från den musik man i efterhand börjat kalla proggig eller psykedelisk. Alltså inte orden, det eventuella politiska budskapet, utan själva musiken. Fast jag undrar hur många grupper/artister som verkligen lät så här på 1970-talet? Redan i pressreleasen nämns bland andra sångpoeten Turid, nyproggarna Dungen, Leonard Cohen och Beatles. Liksom för säkerhets skull, vi som lyssnar kommer ju ändå att associera till deras och flera andras musik från både 60- och 70-talen. Bara att pricka av vid lyssningen.
Opersonligt, alltså? Nej, faktiskt inte. Anna Ahnlund, som skrivit texter och musik, arrangerat, sjunger och spelar piano, gitarr och cittra, har pusslat ihop de återanvända bitarna på sitt eget sätt. Också stor variation mellan låtarna, från sprött till storslaget. Instrumenten – som klarinett, tvärflöjt, trumpet, lap steel, klaviatur, elgitarr, bas och trummor – används välavvägt och sparsamt. Exakt de instrument som behövs för varje låt.
Ovanpå allt finns Ahnlunds röst, som glider och svävar omkring likt sitt eget blåsinstrument, sjunger med ord och nynnar ordlöst. Det är hon som skapar stämningen, som gör varje låt. Musiken bara finns där som en grund och avstamp. Från inledande Gruset (psykedelisk folkrock) till avslutande Tellus korona (en stilla visa med stämningsfulla ljud) har Omnejd blivit ett motsägelsefullt album. Igenkännbart och spännande, på samma gång.