Dina Ögon

Jag har aldrig riktigt förstått de skriverier som hävdat att Dina Ögons omfattande framgång, såväl internationellt som på hemmaplan, vore osannolik. Visst, det är ett litet band med traditionell trummor-bas-gitarr-och-sång-sättning – en sorts utrotningshotat arrangemang som numera varken växer på träd eller på de kommersiella topplistorna. Dina Ögon är också ett band som inte bara överlevt, utan som år efter år har vuxit utan nämrnvärd marknadsföring funnit en bredare och inte minst lojal publik.

Men Dina Ögon är också ett band som verkligen förstår det oumbärliga med popmusik, som aldrig krånglat till det nämnvärt enkom för att söka effekt. Häri ligger många av mina betänkligheter gentemot de som ifrågasatt succén. För lägger man sitt oavkortade fokus på att skriva riktigt bra poplåtar – något som Dina Ögon varit Sverige-bäst på sedan debuten 2021 – då blir snart allt omkringliggande strössel överflödigt. Är man sedan så skicklig på att framföra dessa låtar som den här kvartetten faktiskt är, då finns det egentligen inga gränser för hur långt man kan nå. 

Dina Ögon har nu nått fram till sitt fjärde, tillika mest ambitiösa alster i karriären. Människobarn är ett dubbelalbum – ett medvetet val från bandet, som i en digitalt singelstinn tid har för avsikt att främja albumet som konstform. Det är ett både beundransvärt och modigt grepp, samt ett synnerligen lyckat sådant. Det fokus de gjort sig kända för inte bara håller över det långa formatet, utan lyckas också placera den skira funkpopen i nya, intressanta omgivningar. 

Både musik och text, samt de redan patenterade melodierna, har emellanåt fått en klädsam svärta, och den slicka produktionen skvallrar om att inspirationskällorna både blivit fler och mer djuplodande. Spår som Verdandi, Grå labyrint och Orden brinner doppar samtliga girigt tårna i musikhistoriens allra vackraste vattendrag – samtidigt låter det som inget annat än just Dina Ögon.