Leo Lindberg

Dela den här recensionen:

Jazz.
Tio tusen timmar. Investera så mycket tid i valfri färdighet, och du kommer uppnå exceptionella resultat – oavsett talang. Så lyder den populära teorin, som i en mening likställer oss alla med de stora mästarna. Du kan också bli en Coltrane!
Det är dock när man stöter på fall som Leo Lindberg som man blir skeptisk. Att han beskrivits som ett underbarn går knappast att motsätta sig – han är helt enkelt en makalös pianist. Med en trio som även består av Kenji Rabson på bas och Moussa Fadera på trummor – som ger utmärkt uppbackning – ger sig Leo Lindberg i kast med såväl egna kompositioner som standards. Stilen ligger inom Bud Powell-traditionen, men är närmre Oscar Peterson eller Wynton Kelly. Trions fokus är att leverera hjärtlig och svängig jazz utan onödiga utflykter. Och det gör de med bravur. Men är det bara tio tusen timmar och inget annat som ligger bakom? Med tanke på Leo Lindbergs ålder är det svårt att tro. Ekvationen går helt enkelt inte ihop – och den saknade variabeln kan bara vara begåvning. I mängder.

Leif Ekström skriver:

9 okt 2014 kl. 06:46

Jag har aldrig skrivit något på den här sidan, men eftersom några av er är pianister vill jag ge er detta skivtips. När Leo Lindberg blivit stjärna kan ni säga att ni uppmärksammade honom redan när han gav ut sin första skiva 2014.

Svara