Unni Boksasp Ensemble

Dela den här recensionen:

Jag vandrar uppför fjället. Utsikten över fjorden är fantastisk, speciellt en solig och varm dag som denna. Trots min relativt höga ålder går jag med lätta steg. Nej, skämt åsido, jag är på väg uppför det betonggrå nedre Masthuggets oändligt tunga trappor. Men jag lyssnar på en osedvanligt glatt sprittande folkrockskiva med Unni Boksasp och det gör promenaden betydligt lättare.
Boksasp har gjort en modern norsk folkrockplatta, en av de svängigaste i sitt slag. Och jämnaste. Grunden utgörs av sättningen sång, fioler, tramporgel, bas och rytmer, tungt men stillfullt. Men aldrig enahanda eller förutsägbart. Boksasp har insett vikten av att stoppa in lite udda instrument, här är det till exempel ett fint leksakspiano som förhöjer stämningen, eller en dulcimer.
Eksotiske Haavard inleds med duett med piano och tramporgel, något som funkar fint, speciellt som Trygve Brøske är en så skicklig organist. Tramporgelspelet på inledande Ei Reise är grymt! Möjligtvis dränks den fina sången emellanåt av den ösiga musiken.
Boksasp har ett ganska brett register och en fin dialekt vars härkomst jag tyvärr är okunnig om. Sångerna, som Unni Boksasp har skrivit själv, är mycket vackra men kanske inte direkt samhällsorienterade. Det är fjäll och fjordar och förföriska fiolspelmän.
Finast textmässigt är en vaggvisa som tvärtemot vad som är brukligt sjungs av ett barn till sin utarbetade mor, ”Minsten vakna klokkå fem. Sjå den nye dagen kjem. Far han er i drømmeland. Ingen lyda høre han.”
Jag har känslan att norrmännens visor och deras folkmusik är mer av en enhet än i Sverige. På gott och ont, men det gör att de är bra på att skriva fina nya folkvisor. Helt enkelt är detta folkrock när den är som bäst, trots avsaknaden av elektricitet.