LSD

Dela den här recensionen:

Medlemmarna i trion LSD behöver ingen närmare presentation. Det är idel rutinerade gentlemän med Fredrik Lindborg på träblås, Martin Sjöstedt på kontrabas och Daniel Fredriksson på trummor. Låtmaterialet är dock något oväntat men vi fick en hint om att det här kunde komma redan på deras debutskiva Trio Colossus då vi bjöds på en tolkning av Börja om från början.

De tre mästermusikerna har med stor spelglädje och glimten i ögat tagit sig an en svensk låtskatt från dansbandens katalog. När de spelat detta material live på sistone har ett ”z” smugit sig in som suffix i bandnamnet som en koppling till dansbandens förkärlek för denna bokstav: LSDz.
Vi bjuds på Mitt eget blue Hawaii (i två versioner), Leende guldbruna ögon och Sånt är livet med flera. I och med den avskalade triosättningen och de genomtänkta arrangemangen har musiken ett djup som jag har svårt att tro återfinns i originalen. Det är groovigt och svängigt med ett saxspel som minner om Sonny Rollins på bästa humör. Han var ju också en pionjär vad gällde att spela saxofon till endast bas och trummor.

Jazzpuristerna kanske avfärdar LSD:s tredje album Hawaii som en gimmick. Till viss del kan det säkert stämma men jag tror snarare att det i mångt och mycket är instrumentering, attityd och sammanhang som avgör hur en melodi mottas av lyssnaren. I den här kontexten känns till och med de mest banala dansbandsmelodier som hämtade ur en gedigen musiktradition med djupa rötter. Även ovan nämnde Rollins tolkade ju mer eller mindre ojazziga låtar med fantastiskt resultat. Ett exempel värt att nämna är Wagon wheels, ledmotiv från västernrullen med samma namn som kom på 1930-talet. Så lyssna och njut av dansbandsjazz!