Dayna Stephens

Dela den här recensionen:

Ständigt heta Brad Mehldau medverkar på piano, men han är knappast enda orsaken till att bekanta sig med saxofonisten Dayna Stephens nya skiva. Han kommunicerar tilltalande med lyssnaren på sina tenor- och barytonsaxofoner över albumets nio spår, varav blott ett är komponerat av huvudpersonen själv. Den låten heter The timbre of gratitude och är en drömsk, smeksam sak som är karaktäristisk för hela skivan. Stephens jazz är ingen svårtillgänglig sådan. Snarare ömsint och varmt framförd.
Till sällskap har Stephens ett imponerande band, samma jazzkatter som på 2014 års album Peace. Trummisen Eric Harland brukar vi ofta höra bakom Charles Lloyd och Dave Holland. Gitarristen Julian Lage har tidigare varit sedd som lite av ett underbarn, liksom Stephens själv för övrigt, som ju haft en viss buzz kring sig i jazzvärlden ett tag nu, redan efter skivdebuten 2007. Kontrabasisten Larry Grenadier, född 1966, är den verkligen veteranen i gänget, med alla från Pat Metheny och Joshua Redman till Paul Motian och de tidigare nämnda Brad Mehldau och Charles Lloyd på sitt cv.
Dayna Stephens trakterar även synt och det elektriska blåsintrumentet EWI (Electronic Wind Instrument) på sina ställen, men det slår aldrig över i något sökt. Vare sig han tar sig an en låt signerad Pat Metheny eller Billy Strayhorn, eller satsar på något nyare namn i stil med Rebecca Martin eller Aaron Parks, balanserar Stephens på rätt sida av känsligheten och passionen.
Njutbart är ordet.