Miho Hazama

Den japanskfödda New York-bon Miho Hazama har specialiserat sig som kompositör och dirigent för både storband och större orkestrar, och på Frames är det den danska radions storband som tolkar hennes musik under ledning av Hazama själv. Albumet består av sex stycken, mellan sju och tio minuter långa. Det händer med andra ord en hel del i vart och ett. Redan i inledande And the door unsealed brakar Per Gade loss i ett långt, hårt distat gitarrsolo medan de olika blåssektionerna lägger kortare fraser i bakgrunden, med inte minst det låga brassets återkommande crescendo-ackord som höjdpunkt. Nästföljande Rondo skalar till en början ner betydligt på intensiteten, men så kommer plötsligt malande repetitiva sextondelar i pianot samtidigt som träblåset trycker på, följt av hetsigt bleckblås och en mullrande tuba bakom ett trombonsolo med rejäl kraft.

Efter ett sprött saxofonsolo över mjukt lågt träblås i LuLu dras tempot upp rejält i The pioneer’s quest, med tungt sväng och skivans enda pianosolo. Albumets längsta spår, Aura II, pendlar mellan långa solon på först flygelhorn och sedan klarinett med avskalat komp och betydligt kraftfullare avsnitt med fullt ställ i blåset, innan avslutande The first notes återigen drar upp svängfaktorn med ett trombonsolo som ger sig upp på höjden medan instrumentkollegorna brummar fram låga riff, innan ett drillande flöjtsolo får sällskap av allt mer tryck i brasset.

Miho Hazama visar en stor skicklighet som kompositör med en hel del spännande detaljer i orkestreringen, och bandet gör verkligen kompositionerna rättvisa.