Sara Aldén

Förväntningarna på förra årets Grammisvinnare i kategorin jazz är som sig bör höga. Inte för att jag tror att Aldén bryr sig ett endaste dugg, varför ska hon det när musiken bara finns där inom henne likt en urkraft, en aktiv vulkan att ösa låtar ur. Naturkraft var ordet. Aldén går inte att stoppa.

Till sin hjälp har Aldén sina eminenta vapendragare August Björn på piano, Daniel Andersson Runevad på bas samt en minst sagt namnkunnig gästlista som Hannes Bennich på sax och Nils Landgren på trombon. Det är ett koppel magnifika låtar som Aldén har komponerat och skrivit texter till. Hennes generösa, urstarka och opolerade jazzröst står i centrum, arrangemangen är näst intill minimalistiska, försiktiga, men ack så skira och vackra och låtarna tycks just därför kunna förflytta berg.

Det är en helgjuten platta, det är nästan omöjligt att lyfta fram en favoritlåt. Är det kanske den vindlande och enorma This tree once used to bloom (for Palestine), den folktonsfylliga World eller den frenetiska och vilda The rain? En till Grammis ligger nära till hands.