Las Hermanas Caronni

”Ett lyriskt utforskande av tid och rum”. Där har ni de argentinska systrarna Caronnis egna programförklaring till sitt femte album. Och visst handlar det om utforskande. Ett synnerligen försiktigt forskningsarbete med cello och basklarinett som verktyg. Inga stora gester, ingen onödig dramatik. I stället samma återhållsamma, nästan reserverat eleganta tonläge som vi vant oss vid. Så gott som fritt från rytminstrument, sju av tolv spår helt instrumentala.

Inspirationen denna gång kommer från Bretagnes karga kuster, Silvia Baron Supervielles dikter samt barndomens Argentina. Hårt avgränsade musikaliska landskap som böljar, lockar och manar till eftertanke. Kammarmusikaliskt intimt, bitvis småputtrande innovativt samt några rejält oväntade krumbukter.

Helt logiskt får vi därför en omarbetad tangoklassiker (Gardels Volver), en oigenkännlig Caetano Veloso-cover samt en kärleksförklaring till Luis Alberto Spinetta genom en varsam tolkning av hans popklassiker Barro tal vez från 1982.

Mestadels andas det minimalism. Tystnaden mellan tonerna, Philip Glass-liknande repetitiva klarinettslingor, ett tassande, ett smygande och ett porlande. Den omsjungna tiden kanske inte stannar helt, men Las Hermanas Caronni lyckas åtminstone skapa stillhet i rummet.