Warmoes

Den belgiska kvintetten Warmoes albumdebuterar med nio egna kompositioner där folkmusikrötterna får gott om näring från andra genrer. Redan i den inledande schottisen De zandman hörs funkig elbas, ett jazzigt saxofonsolo och svängigt slagverk, och i bandets sättning finns också piano, bouzouki, low whistle, kontrabas och dragspel. Ofta tar det sistnämnda melodin medan pianot lägger jazziga komp och slagverkaren kombinerar trumset med instrument som darbuka och cajón och spelar läckert synkoperade cymbal-accenter. I slutet av Orlando dyker det plötsligt upp en fet orgel som lägger till en dimension.

Warmoes skriver riktigt snygga melodier, både när de öser på och även i Milan Robberechts avskalade solopianostycke Thee deugd som är både vackert, dramatiskt och samtidigt jazzigt. Här finns också flera rykande snabba jigs, en låt i niotakt där bandet verkligen leker med synkoper, och en massa detaljer i arrangemangen som är oerhört genomarbetade och gör dem riktigt dynamiska och spännande. 

I slutet av en annars helt instrumental skiva överraskar bandet igen när maffiga ordlösa körer är i centrum i näst sista låten Galanthus, och även det är mycket snyggt och dramatiskt.

Detta är en riktigt stark debutskiva, och jag hoppas verkligen att några svenska bokare får hit Warmoes för en turné. Detta vill jag höra live!