Å

Dela den här recensionen:

Samtiden är överskattad. Om man är Uppsalatrion Å gör man musik år 2017 efter att ha lyssnat timmavis på Kebnekajse och Arbete & Fritid och engagerat en äldre gästnestor därifrån, blåsmusikern Roland Keijser. Sedan spelar man in låtar som är åtta och tolv minuter långa, arrar om Uti vår hage till finstämd folkreggae, släpper musiken på lp på eget, namnlöst bolag i ett drömskt flummigt omslag och låtsas inte om att tiden gått sedan 1972.
Debuten Å (2014) var något för yvig och spretig, fortfarande lite trevande. Uppföljaren Ånyo – stilpoäng för albumnamnet – är mer sammanhållen med rakare, gitarrbaserad progg (progg med två g), med låtar som spänner från hårdare rock (En orm) till balkanröj (Rustem), utan att falla i vare sig riffrock- eller jazzprog-fällor längs vägen. Den mäktiga Satan på gatan är både melodiös och mer friformigt sökande samtidigt.
Å känns kort och gott som hämtade ur historien, som om deras utgåvor verkligen härrörde från Musikrörelsens storhetsår. Och det är en komplimang. Bakåtsträvare på den här nivån måste, som Å gör, löpa linan ut för att övertyga.