Karin Klingenstierna

Dela den här recensionen:

När jag för sex och ett halvt år sedan skrev om Karin Klingenstiernas och Lars Mobergs skiva Kom närmre skrev jag att Karin Klingenstierna hade utvecklats som sångerska. Nu, med Ännu sjunger stjärnorna, bevisar Karin Klingenstierna att det har varit en fortlöpande utveckling. Den nya skivan präglas i mycket högre grad av personlighet än den tidigare, och det gäller både sången, melodier och arrangemang. Både Karin Klingenstierna (text) och gitarristen Lars Moberg (musik) uttrycker att det handlar om att släppa fram enkelheten och samtidigt hitta en tyngdpunkt inom sig själv, att inte snegla för mycket på andra stilar och andra gudar – och det har de lyckats med, tycker jag. I samarbete med en större grupp västkustmusiker har de gjort en skiva som är både lättlyssnad och tilltalande, och på samma gång har en tyngdpunkt i det självupplevda och vardagliga. Lyssna bara på titellåten, där bandet förstärkts av en stråkkvartett, så förstår ni vad jag menar.