Laufey

Dela den här recensionen:

Vokal amerikansk jazzhistoria lägger grunden för varje spår. Eller snarare ”vad som kan kallas för”-jazz. Tänk en ung Frank Sinatra, när han på 1940-talet var populärsångare till storband, eller tänk jazzpopsångerskan Julie London på 1950-talet.

Laufey, kompositör och sångerska, börjar i denna historiska populärjazz för att sen sjunga sig framåt. Också materialet på det nya albumet A matter of time kunde till både form och kvalitet ha hämtats ur The great American songbook. Om inte Laufey angetts som kompositör (ibland ihop med Spencer Stewart) kunde man tro att sångerna måste vara evergreens.

Så bra är Laufey Lín Bing Jónsdóttir, hennes fullständiga namn, som låtskrivare och lika bra som sångerska. Det räcker att höra inledande Clockwork för att konstatera det. Laufey sjunger med gammaldags kvinnlig jazzröst och i kompet hörs klinkande piano, vandrande kontrabas och jazzvispande trummor såväl som stråkar och blås.

 Clockwork är som en pastisch på riktigt. Humor har hon också. Eller om det är enäggstvillingsystern Junia Lín Jónsdóttir som svarar för den. Junia har varit inblandad i formgivningen, regisserade videon till låten Lover girl och spelar violinsolot i Too little, too late. 

Det finurliga, humoristiska omslaget, där Laufeys ena ben används som visare på en stor klocka, anknyter till ett tidigare, nästan likadant skivomslag, nämligen Around midnight (från 1960) med Julie London. Redan omslagsbilden blir en programförklaring.

Laufey har kinesisk mor och isländsk far (med kärlek för Chet Baker). Hon studerade på Berklee College of Music och spelar själv diverse instrument, som barn flyttade hon mellan Island, Kina och USA. Med A matter of time, säger Laufey, har hon gjort sitt modigaste, mest personliga album. 

Här ryms alla hennes känslor. Som i pianoballaden Sabotage med sitt dramatiska, smått skrämmande arrangemang. Ett häpnadsväckande bra album! Min enda invändning är att Laufeys nya skivproducent Aaron Dessner ibland kan få inspelningen att bli väl mycket av modern pop. Låt Laufey sjunga i och ur traditionen! Hon är så personlig, ja, egen, att hon ändå låter modern, som sig själv.