Kristin Amparo

Dela den här recensionen:

Att hålla sig till samma genre är inget för Kristin Amparo. Tidigare har hon visat sina röstresurser inom schlager, pop, r&b och hiphop. Med albumet A dream skivdebuterar hon som jazzsångerska. Och vilken jazzsångerska – som om hon alltid sjungit jazz!
Egentligen inget märkvärdigt, varken nyskapande eller ens särskilt personligt. Hon sjunger ”bara” – tänk klassisk jazzsång – så jäkla bra!
Kristin Amparo tar sig an standardmelodier ur jazzens sångbok – som In a sentimental mood (Duke Ellington), God bless the child (Billie Holiday) och The meaning of the blues (Bobby Troup) – och framför dem i traditionen, som jazzlåtar sjungits från, säg, 1940-talet och framåt.
Lika mycket vad hon inte gör som vad hon gör. Eller de, för delen. Den kompande trion – Joel Lyssarides, piano, Niklas Wennström, bas, och Robert Mehmet Ikiz, trummor – spelar precis så mycket som de ska, tränger sig aldrig på och försöker ta över. Kan man använda ordet kompletterar? Nej, ordet är poängterar. De – ordagrant – ackompanjerar. Resultat: både sång och musik mitt i jazztraditionen.

Där, i detta inhägnade utrymme, uträttas ett vokalt storverk. Har Kristin Amparo någonsin använt så mycket av sin röst? Gått så djupt och så högt? Sjungit så brett? I botten soul och blues, på toppen både jazz och den populärmelodiska känsla som en jazzvokalist måste ha. Amparo behärskar balansen mellan melodi och rytm, vet vad en paus är, exakt hur lång den ska vara, och vågar vänta in nästa ord och ton, så att sången svänger enormt i det minsta lilla.

Förresten, hon går också framåt i tiden och nyskapar en liten smula när hon sjunger ordlöst. Nej, inte scatsång, inte alls, utan personligt melodiskt nynnande. I sistaspåret Compassion (musik av Lars Jansson) visar Kristin Amparo att hon dessutom kan sjunga jazz på svenska. Ja, bara så där …