Redaktionsbloggen

Ola Magnell på Trästockfestivalen 2011. Bild: Wikipedia.

Sångpoeten Ola Magnell är död

6 feb 2020

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Ola Magnell har gått bort, 74 år gammal. Hans bokare berättar för Dagens Nyheter att dödsfallet kom oväntat:
– Han hade haft lite problem med hjärtat, men vi gjorde en jättelång turné i höstas och det gick ypperligt så det kom ändå oväntat. Vi pratade med varandra häromdagen och då planerade vi nya turnéer, så han dog med flaggan i topp, säger hon i artikeln.

Här skriver Liras Magnus Östnäs ett minnesord.

Ola Magnell, den svenska mästaren i viscountry med höglitterära drag är död.

Hans ord var de samma som de vi andra använder, men de kommer ut på ett annat sätt. Och ändå, eller tack vare, visar de på Ekelöfs insikt ”att det som är botten i dig också är botten i andra.”

Magnell skrev om människans sorg och klagan, glädje och litenhet. Förda bortom det omedelbara blir vi inför Magnell lyssnande, ord ränner som trojanska hästar hän och förbi språkcensorn.

Från debuten med albumet Påtalåtar 1974 till sista plattan Rolös 2010 har han skrivit texter som spänger över diken, hav, raviner; letande sig fram mellan människors hjärtan. Texter som skänkte tröst och gav mod i det mänskliga varats natt. 12 album och tre samlingsskivor hann han med.

Skivan Höstkänning spelades delvis in i Muscle Shoals med musiker som David Hood och Barry Beckett. Höstkänning är en pärla i Magnells tämligen sparsmakade produktion. En annan är 2003 års Vallmoland som kom tio år efter Förlovat land som en flaskpost från en förlorad son.

”En stöt gick genom hjärtat när det ringde / Vinden genom vassen visste vem / En sliten fågel med en bruten vinge / Hade flugit bort och ville hem”

Magnells sånger är av John Prine-kvalitet, välsignade med det Frödingska svårmodet och Cornelis skarpsynta omsorg om människorna. Hans gitarrspel liknade även Prines rudimentära men effektiva tvåfingerteknik.

Under turnéavslutningen på Södra Teatern i Stockholm i höstas sjöng en fullsatt salong refrängen till hans kanske mest kända låt, Påtalåten, och ville inte riktigt släppa iväg honom. Den utmätta tiden, två och en halv timme med axplock ur ett livsverk som sträcker sig fem decennier tillbaka i tiden, räckte liksom inte till.

”Men om det finns en enda gud / Som är värd sitt namn / För han mej i hamn / Om jag går på grund / Men om man sjunker har man i och för sej / Haft en och annan liten flummig stund”

Magnus Östnäs

Den 27 november 2019 recenserade Magnus Östnäs Ola Magnells konsert på Södra Teatern i Stockholm – läs den texten här.


Fler recensioner

Annonser