Redaktionsbloggen

Ola Magnell med band turnéavslutar på Södra Teatern. Bild: Magnus Östnäs
ola_magnell

Ola Magnell och den skarpsynta omsorgen 

28 Nov 2019

Ola Magnell
Södra Teatern, Stockholm,  27 november 2019

Han är svensk mästare i viscountry med höglitterära drag. Kvällen på Södra Teatern i Stockholm avslöjar dessutom att den här 73-åringen är bättre än någonsin. Trots sviktande hälsa borde någon se till att Ola Magnell aldrig slutar.

Ola Magnell. Hans ord är samma som de vi använder, men de kommer ut på ett annat sätt. Och ändå, eller tack vare, visar de på Ekelöfs insikt ”att det som är botten i dig också är botten i andra.”

I ett ljus som faller
För en färg och flödar fritt
Där det växer humor
Som kan göra svart till vitt
Och där mitt problem
Kan lösas innan det blir ditt
Vill jag leva

Om Människans sorg och klagan, glädje och litenhet. Förda bortom det omedelbara blir vi inför Magnell lyssnande, ord som trojanska hästar ränner hän och förbi språkcensorn. Texter som spänger över diken, hav, raviner; letande sig fram mellan människors hjärtan.

Så ock denna kväll med Södra Teatern i råfuktig novemberdimma. Klockan pass halvåtta, till ekot av inspicientens röst i walkie-talkien tar jag trapporna i tre steg och häver upp de redan stängda dörrarna.

Genom oktober och november har Ola Magnell och gitarristen Jonatan Stenson rest landet kring under rubriken Innan elden brunnit ut. Mörkret har fallit tätare och dagarna blivit kortare men det är inget i Magnells röst som tappat bäring. Tvärtom.

Magnell och Stenson sätter kvällen direkt med Ett hus från Förlovat land, Vällingklockan och Anemoner, två låtar från den majestätiska skivan Höstkänning – och just dessa inspelade i Muscle Shoals i Alabama med musiker som David Hood och Barry Beckett. Höstkänning är en pärla i Magnells tämligen sparsmakade produktion. En annan är 2003 års Vallmoland som kom tio år efter Förlovat land som en flaskpost från en förlorad son, Blues för Amadeus och Bruten vinge följer Muscle Shoals-låtarna sömlöst genom åren och Magnell-Stenson trivs i dem.

En stöt gick genom hjärtat när det ringde
Vinden genom vassen visste vem
En sliten fågel med en bruten vinge
Hade flugit bort och ville hem

Magnells sånger är av John Prine-kvalitet, välsignade med det Frödingska svårmodet och Cornelis skarpsynta omsorg om människorna. Hans gitarrspel liknar även Prines rudimentära men effektiva två-fingerteknik. Mitt i Vän i viken glider bandet med Nicci Notini och Sven Lindvall in på scen. Sen blir de kvar under kvällen, formulerande en Highway 61 revisited-estetik. Dragspel, tuba, banjo, orglar. Magnell gör sin egen På Snespår över Dylans Lily, Rosemary and the Jack of Hearts. När han tappar texten i fina Elegi är ett antal röster ur publiken genast där och sufflerar. Till skillnad från Dylan håller sig Magnell nära originalen men gör små förskjutningar, i texter som uppdateras och i lätt uppdaterade arr där till exempel Påtalåten får en stompig bluesfeel.

Mot sena kvällen gästar Lisa Nilsson med en skir Höstkänning, närmast blyg intill Magnell. Hon sitter kvar och körar på bästa sätt innan salongen tar över i Kliff-omkvädet:

Men om det finns en enda gud
Som är värd sitt namn
För han mej i hamn
Om jag går på grund
Men om man sjunker har man i och för sej
Haft en och annan liten flummig stund

Sjunger en fullsatt salong och vill inte riktigt släppa iväg honom. Den utmätta tiden, två och en halv timme med axplock ur ett livsverk som sträcker sig fem decennier tillbaka i tiden, räcker liksom inte till. I rulltrappan ner till Slussen balanserar jag på Magnells textspänger.

Men rulltrappan rullar
Och jag plågas av musik som inte märks men söver
Varenda liv, varenda känsla så länge ruljangsen går bra
Dom får dej att vilja ha och vilja ha en massa prylar å klöver
Men vad du behöver
Är en boning i dej själv

Turnéavslutningen på Södra Teatern visar att Ola Magnell, i det sena 10-talet, har mycket att säga om vägen dit, till boningen i oss.

Magnus Östnäs

Annonser