! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Rost och rötter med Flamin’ Groovies

Flamin’ Groovies
Fritz’s Corner, Nobelberget, Stockholm, lördag 7 maj 2016

Flamin’ Groovies kan kallas mycket. San Francisco-bandet agerade en sista utpost för rotnära rock’n’roll under första halvan av 1970-talet när sådant ej längre var det som var hetast bland ungdomar och studenter.

Då andra grupper skapade pompösa scenshower och långa, intrikata symfoniska partier höll sig Flamin’ Groovies nära rötterna i svart rhythm’n’blues och den ursprungliga rock’n’rollen. Ibland med folkrocken från The Byrds som bärande ingrediens, ibland närmare det ruffiga som de brittiska musikaliska släktingarna Dr Feelgood kom att representera.

Fanbärare för en viss estetik som kan ses som föregångare till punkens attityd. En rörelse de till en början kunde dela scen och skivbolag med.

I juni är det 40 år sedan klassiska albumet Shake some action såg dagens ljus. Och i juli – självaste 4 juli, till och med – är det 40 år sedan Flamin’ Groovies och de nyligen skivdebuterande bolagskamraterna i Ramones spelade i London inför alla de där numera välbekanta punklegendarerna.

I maj 2016 har Flamin’ Groovies turnerat i Sverige och det är med blandade känslor jag avnjuter konserten i Sickla industriområde, beläget på gränsen där Stockholm tar slut och övergår i Nacka. I ett gammalt omgjort garage, passande nog, med en uppfälld garageport som leder till en bakgård där vi kan hänga med vår öl och snacka av oss efteråt. ”Vad var det här egentligen?”

För helt tillfredsställande är Flamin’ Groovies årgång 2016 inte. Den forna energin, naturliga tyngden kombinerad med dito lätthet har ersatts av ett lite gubbigt coverbandshäng som gör att det hela tiden känns som om någon viktig ingrediens saknas.

Ena grundaren, Roy Loney, är inte med längre men vi har den andra grundaren, Cyril Jordan på gitarr och sång. Vi har ursprungsbasisten George Alexander – en klippa – och vi har Chris Wilson på det mesta av sången – med en rytande, rosslig stämma – och gitarr. Så nära ett original-Groovies det går att komma idag. Chris Wilson kom med i bandet när Roy Loney lämnade skeppet för … jisses, 45 år sedan! De där branschmässigt motiga åren när gruppen inte ens släppte ett studioalbum mellan 1971 och 1976.

Trummor? Jo, det bankar Victor Penalosa, en aningen yngre förmåga, med den äran.

Det är nästan lika mycket andras låtar som eget material på repertoaren. Flamin’ Groovies visar med stolthet upp rötterna när de kör gamla godingar som St Louis Blues (”The most recorded song ever” som Chris Wilson säger), Chuckens slängiga Don’t lie to me eller New Orleans-bluesmannen Frankie Lee Sims mer okända Married woman. För varje Tallahassie Lassie (Freddie Cannons gamla örhänge som ju även finska Hurriganes spelat in) finns där en folkrockig eller powerpopig sak som The Byrds gamla I’ll feel a whole lot better.

Naturligtvis får vi i det svettiga garaget även höra Groovies-guld som Slow death och You tore me down, men när jag väl kommit i stämning är det ändå något som drar mig ut igen. Det fattas något fundamentalt i Flamin’ Groovies 2016.

När jag väl backar ut från garaget efter genomgången känner jag att Flamin’ Groovies måste göra något åt rosten.

Timo Kangas

-->

Annonser