Ross Daly ny gästlärare i Göteborg

Eleverna på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg kan se fram emot en spännande gästlärare de närmaste åren. I veckan meddelades nämligen att musikern Ross Daly kommer att arbeta på skolan i ett flertal perioder som del av skolans artist in residence-program.

Under sitt första besök i Göteborg den 14–16 november kommer Daly att arbeta med världsmusik- och improvisationsstudenterna.

– Ross Daly är en stark inspirationskälla för musiker runt om i världen som kan ge våra studenter existentiella perspektiv på hur de kan tänka som musiker och konstnärer, säger Jonas Simonson, programansvarig för världsmusikutbildningarna.

Ross Daly är född engelsman men efter perioder i Kanada, USA, Japan bor han sedan 1981 på Kreta där han driver utbildningsinstitutionen Labyrinth Musical Workshop.

Fokuset är modal musik ur ett globalt och spirituellt perspektiv, och i en av texterna i Liras stort upplagda special om just modal musik i Lira #2 2016 (som går att beställa här för den nyfikne), intervjuade vi just Ross Daly. Peter Lloyd besökte honom i hemmet på Kreta och lät honom berätta om sin livsresa in i och genom den modala musikens värld.

Vi bjuder på den texten här:

************************

Sedan han kom till Kreta för 35 år sedan har engels­mannen Ross Daly etablerat sig som en av den grekiska öns musikaliska auktoriteter. För honom är resan i den modala musiken främst en andlig upplevelse, berättar han för Liras reporter och fotograf Peter Lloyd.

”Jag upptäckte den modala musiken tidigt. Min mamma var klassisk pianist och hade bott en tid i Irak. 
Ibland spelade hon irakiska stycken ur minnet, små snuttar. Då stannade jag till, lyssnade. Melodierna fascinerade mig, fångade mig.

När jag senare studerade cello och klassisk gitarr fick jag följa med på en konsert med Ali Akbar Khan, en indisk sarodspelare. Jag blev helt knockad av musiken, hade aldrig hört något liknande.

Jag uppskattade den klassiska musikens struktur och komplexitet men det var alltid något jag saknade där i form av frihet och improvisation. Jag gillade improvisationerna och friheten i rocken och den moderna musiken, men nu, med Ali Akbar Khan, upplevde jag något som hade all den konst­musikaliska komplexiteten och strukturen men dessutom improvisationens frihet.

Jag blev väldigt imponerad och det slog an något djupt hos mig. Jag lyssnade förstås på indisk musik på den tiden, det var ju på modet under 1960-talet, men jag lyckades inte greppa vad det var hos honom som fångade mig. Det indiska naturligtvis men också mycket mer än det.

Detta var början på en resa genom många olika typer av modal musik. Jag upptäckte att det inte var begränsat till indisk, afghansk, iransk eller turkisk musik. Den modala musiken är en stor kategori som omsluter alla dessa kulturer men modaliteten i sig är en egen intressant vinkel.

Nutida västerländsk ackordbaserad musik handlar mycket om det personliga uttrycket. Modal musik är mycket mer ett sätt att nå utanför sig själv till en transcendental dimension, något universellt. Det handlar inte längre om det egna uttrycket utan om att musikerna och publiken möts i en andlig upplevelse som skapas av musiken, av de melodiska kärnelementen. Små specifika fraser som i sig är mycket kraftfulla. Detta är vad modalitet är.

Många gör misstaget att tro att modalitet handlar om skalor, men det handlar mycket mer om frasering, om melodiska element. Västerlandet har lättare att relatera till modalitet som skalor, men när du behandlar modaliteten utifrån dess fraser förändras din syn totalt och det blir mycket mer begripligt.

Så mitt intresse i fortsättningen blev mer det transcendentala uttrycket där modaliteten blev verktyget. Därför använder jag element från många olika modala traditioner och i dem ser jag olika redskap för att nå samma grundläggande mål. Musik är språket i min dialog med det man uppfattar som heligt.

En maqam, alltså ett arabiskt modus, kan dela exakt samma tonmaterial med ett annat men deras sätt att uppföra sig kan skilja sig helt. Ordet maqam betyder plats och är mycket mer än bara en skala, det är ett redskap för improvisation och innehåller både melodiska nyckelelement och regler för utvecklingen av dessa. En maqam kan vara i olika stämningslägen precis som en människa. Glad ­ibland, sorgsen ibland. Så det finns varianter men ändå inom ramen för en sorts tonal enhet.

Fraseologin kan vara helt olika inom ramen för samma skalmaterial, då speciella melodirörelser ingår i modusets karaktär. Tonal gravity, det tonala centrumet där det melodiska centrumet befinner sig, är också oerhört viktigt.

I indiska ragor modulerar man inte från en raga till en annan. I musik från Mellanöstern däremot förutsätts det att du börjar i ett modus och sedan modulerar till ett annat.

Den modala musiken är inte geografiskt begränsad till östliga kulturer. Modal musik finns överallt, i Skandinavien, Irland, Spanien, Marocko …

I början av 1900-talet spelades kretensisk musik på små flöjter, liror och ibland violin. Melodierna spelades utan komp. Eftersom liran är bandlös som en fiol så kan man spela vilka intervall man vill. Man kan intonera som man vill. Det är tydligt i äldre inspelningar att tonaliteten inte alls var tempererad, alltså som ett nystämt piano, utan utvecklad kring icke tempererad stämning.

Laouto, en långhalsad oudliknande luta med flyttbara band, intro­ducerades och kunde då anpassas till lirans intonation. Senare försvann de flyttbara banden och blev fixerade och i dag är den kretensiska laouton ett tempererat instrument med samma intonation som en klassisk gitarr.

Jag som liraspelare känner att liksvävande intonation, där alla tonerna är anpassade till en västerländsk klangvärld, är otillräcklig för att uttrycka de fina nyanserna i kretensisk musik. Jag har extraband på min laouto och mina ackompanjatörer spelar också med sådana. Vissa melodier låter perfekt i ett otempererat sammanhang, men direkt löjliga i tempererad stämning.

Min lärare Kostas Moudakis påpekade ofta att en viss ton skall spelas lite hög eller tvärtom låg. Han var från början tydlig med att den tempererade skalan inte räckte till för kretensisk musik. Kretas musik har influenser från byzantinsk kyrkomusik, grekisk folkmusik, turkisk musik och även persisk musik. I Algeriet finns det musik på mandola och sång som är otroligt lik västkretensisk musik. Kreta hade lika mycket kontakt med Nordafrika som vi har med det grekiska fastlandet i dag.

Tonhöjden på normal-A som brukar ligga på 440 hertz i väst anses inte viktig men den relativa stämningen är extremt viktig. Ofta bestäms ton­höjden av sångarens begåvning och register. I dag är den tresträngade liran stämd ADG. Tidigare var stämningen mycket ljusare eftersom liran spelades utomhus så man ville ha ett högt och starkt register. Dagens mikrofoner och förstärkning har gjort att man kan stämma lägre. Sångaren hörs ändå.

När det gäller mikrotonalitet, de små och viktiga förändringarna i tonhöjd, så är det är bara grundtonen i oktaven som är helt ren, alla de andra tonerna har flyttats omkring en aning. I turkisk musik till exempel existerar inte exakt de toner som på ett piano bestämmer om det är dur eller moll. I stället finns en uppsjö av varianter på det intervallet.

Mikrotonalitet är en acquired taste, något som man lär sig uppskatta. Somliga tycker att skalor som inte har västerländsk standardintonation låter rått och illa och andra anser detsamma om en nystämd flygel.

Miles Davis och John Coltranes modala experiment? För att vara helt ärlig så har jag aldrig förstått eller gillat jazz. Jazzens förståelse av modalitet är väsens­skild från synen inom traditionell så kallad etnisk modalitet. De har inte kopplingen till frasering som vi har utan fokuserar mycket mer på det tonala materialet, på själva skalan. Kanske ett försök att komma ifrån traditionella spår.

Jazzen är också mer fokuserad på harmonik, till skillnad från mycket av den icke västerländska musiken, som lägger mindre vikt vid ackorden. Somliga blir besatta när de upptäcker den modala musiken och gör kvalitativa jämförelser mellan modal och annan musik. Det är fel, alla typer av musik har sitt berättigande.

Men det blir problem när man försöker göra en fusion av modal musik och västerländsk klangbild, vill kombinera traditionerna och få det bästa av alla världar. En arabisk oudspelare och en jazzpianist till exempel. För mig handlar fusion om olika människor som vill spela tillsammans, inte att man kombinerar en kines med en indier, en tysk med en turk.

Jag tycker inte om det förhållningssättet. Det tar bort individualiteten hos musikanterna och musiken reduceras.

All äkta fusion kommer utifrån musikers önskan att spela tillsammans. Tar du ifrån pianisten dennes harmonik, som är en produkt av den tempererade skalan, då sliter du bokstavligen ut dennes hjärta. Och tar du bort de mikrotonala nyanserna från en oudspelare rycker du också bort hela essensen ur spelet, den musikaliska kartan.”

Kort om Ross Daly
Ross Daly är född i England och uppväxt i Kanada, USA, Japan och England men har aldrig känt sig som landsman i något av länderna. Han bor sedan 1981 på Kreta. Han har släppt fler än 35 album med egna kompositioner och arrangemang av traditionella melodier som samlats in under hans resor, främst i Mellan­östern, Centralasien och på den indiska kontinenten. 1982 etablerade han en utbildningsinstitution som kallas Labyrinth Musical Workshop i byn Houdetsi på Kreta. Hundratals studenter från hela världen kommer varje år för att studera modal musik med kända internationella lärare. Sommaren 2004 var han konstnärlig ledare för Kretas kulturprogram vid sommar-OS och anordnade 15 konserter med fler än 300 musiker från hela världen.

(ur Lira #2 2016)