Mielo Trio
Stallet, Stockholm 13 november 2026
Den finländska ackordeon-ikonen Maria Kalaniemi och orgelinnovatören Eero Grundström har spelat på duo i ett antal år, och bland annat gett ut skivan Mielo. För en tid sedan anslöt den svenske vevlirevirtuosen Johannes Geworkian Hellman, och Mielo Trio var född. Hittills har de spelat i Finland, och Sverigepremiären i Växjö häromdagen följs nu av en konsert på Stallet i Stockholm.
Trion spelar, förutom ett par traditionella låtar, musik av Kalaniemi, och det är gång på gång under kvällen slående vilken skicklig kompositör hon är, ofta med stark känsla för riktigt vackra melodier. Hon kan också konsten att skriva riktigt långsamma låtar, vilket vi får flera exempel på, men trivs lika bra med ösiga dansmelodier.
Här förses låtarna med ständigt omväxlande arrangemang där vevlirans melodispel möter ett nötande tramporgelkomp, men Johannes Geworkian Hellman spelar ibland också riktigt snyggt glissandospel med fingrarna på bordunsträngarna eller smattrar fram osannolikt snabba, men mycket väl artikulerade, rytmer på knarrsträngarna.
Eero Grundström har ovanpå sin drygt hundraåriga koffertorgel placerat ett pyttelitet digitalt klaviatur som han kopplat till en modulärsynt, och på det spelar han ibland bisarrt blippande ljud och andra gånger oerhört djupa basgångar, ofta samtidigt som han spelar orgel med andra handen.
Maria Kalaniemis skicklighet på dragspelet är givetvis bländande, inte bara när hon briljerar med vindsnabba drillar i polskor och valser utan också i de där små detaljerna som verkligen lyfter de stillsamma, långsamma melodierna. Därtill sjunger hon lika lågmält och stilla ibland, några gånger bara några få ordlösa fraser, andra gånger hela sånger. Hon berättar att hon komponerat musiken i skogen i Karelen, och att låtarna bland annat skildrar olika djur, moln och skogsvandringar. Det är inte svårt att uppleva de referenserna i musiken.
Kontrasten mellan hennes återhållna spel och de båda andra är ibland stor, inte minst när Eero Grundström drar till med sin helt egna stil på tramporgeln och intensivt hamrar loss med båda händerna så att den nästan välter. Den som har sett en katt boxa frenetiskt på en leksak som hänger i ett snöre kan ana hur det går till.
Det är i de instrumentala låtarna som Mielo Trio sätter allra mest avtryck. En långsam brudmarsch görs svidande vacker, en menuett blir desto ösigare, en snabb vals om möjligt ännu mer så, och som extranummer kommer en polska efter den österbottniske storspelmannen Johan Erik Taklax där trion verkligen släpper loss helt.
Rasmus Klockljung
