Ransätersstämman – en av landets största spelmansstämmor – arrangeras sedan 1971 årligen på hembygdsgården i Ransäter; oerhört vackert beläget vid Klarälvens strand och med blånande höjder åt Sunne-hållet, bortom Geijerskolan och Erlandergården.
Stämman brukar hållas i dagarna tre, några veckor innan midsommar. Jag besöker Ransäter på lördagen. Det är grått och kallt, endast tolv grader, och besökarna ännu få … Vid en av scenerna träffar jag den legendariske riksspelmannen Gert Ohlsson – som tillsammans med Bengt Lindroth 1971 startade den ungdomskurs i låtspel som blev startskottet för denna festival. (Kring 1970 bestod spelmanskåren i Värmland främst av äldre. Medelåldern var mycket hög och de yngre lyste med sin frånvaro.)
Den första ungdomskursen, 1971, avslutades med allmän spelmansstämma – och succén blev omedelbar. En festival av detta slag kunde faktiskt inte ha kommit lägligare. Den låg helt rätt i tiden. gröna vågen-rörelsen, som just kommit igång, vurmade för allt som framstod som folkligt, och därtill anslöt en ungdomsgeneration av vänsterradikala och hippies. Folkmusiken lockade eftersom den låg utanför den kommersiella sfären. Den tedde sig kort sagt antikapitalistisk, vilket passade dåtidens unga. Under tidigt 1970-tal kunde det komma tiotusentals besökare. Om nätterna brann mängder av små eldar i sluttningen ner mot älven, och marijuanaröken låg tät. Ransätersstämman påminde närmast om Woodstockfestivalen.
Knappt har jag tagit farväl av Gert Ohlsson förrän några solstrålar blänker till – och när jag en stund senare sitter och pratar med Göran Håkansson, nytillträdd ordförande för stämman, viker molnen undan och med ens lyser himlen blå. Frampå eftermiddagen har det vällt in besökare i tusental – och mot kvällen är stämningen som den brukar: tät, uppsluppen, ja närmast euforisk.
Göran Håkansson, väl bekant med festivalen, planerar inga större förändringar. Men det som är viktigt, understryker han, och framför allt för att locka den stora unga publiken, är att folkmusikgenren breddas i riktning världsmusik, och att stämman arrangeras som festival snarare än som traditionellt buskspel.
En stor del av Ransätersstämman utspelas på de spatiösa åkrarna strax intill, som fungerar som parkeringsplats, campingplats och samlingspunkt för en väldig massa spel i smågrupper. Några förklarar att de stannar utanför entrén, både dag och natt; ”Inträdespriserna har blivit för höga.”
Frampå kvällen är det hög stämning både på campingområdet och inne på hembygdsgårdens vidsträckta område, med mängder av spelplatser. En av många höjdpunkter: folkrockbandet Pilgrim som i nyskrivna låtar hyllar de gamla finnbosättningarna i norra Värmland. Inne i visstugan lärs ut gamla skillingtryck – och intresset är så stort att det snabbt blir knökfullt. Från klockan 20 framträder varje halvtimme nya artister på logen, där det spelas och dansas fram till 05. På scenen: Västkustfolk, Kalle Almlöf, Anders Norudde, Danish Takeover och många fler. Stämningen stiger oavbrutet – och även om Ransätersstämman i 2025 års kvällsljus inte påminner om Woodstock, är det i vart fall en högst levande och av många mycket älskad festival.
Text & bilder: Björn Erik Gustavsson
