Reaktionerna har varit starka på sina håll efter att Grammis i tisdags gick ut med vilka skivor som nominerats inför vårens gala.
Inte minst har känslorna gått höga i jazzvärlden, där det bland annat reagerats på att Tonbruket (som redan vunnit fyra grammisar tidigare) nominerats dubbelt upp – både för egna albumet Light wood, dark strings och för samarbetet Kjellvandertonbruket med Christian Kjellvander. Inget ont från något håll om skivorna i sig men det är ju inte direkt ”jazzjazz” som det brukar heta. Av de fem nominerade är det egentligen bara Bobo Stenson Trio som gör jazz i mer vedertagen mening.
(Bland annat gjorde jazzmusikern Joakim Milder ett skämtsamt och elegant raljerande inlägg kring hur årets jazzjurymöte kunde tänkas ha sett ut.)
Också vi på Lira lyfte saken i en kommenterande nyhetstext, ”Hur fantasilöst kan det bli? I en genre där det sannerligen inte råder brist på nomineringsvärda album”, och ställde frågan om det är juryns sammansättning och arbetssätt som leder till att välkända artister och crossover-skivor tenderar att premieras i de smalare genrerna.
Här någonstans uppdagades också en klyfta mellan hur gemene man nog tror att juryn ser ut och hur det fungerar i verkligheten. Ty den till synes enkla frågan som flera ställde, ”Vilka sitter egentligen i jazzjuryn?”, är nämligen inte så enkel att svara på.
Till att börja med finns det ingen specifik jazzjury, i betydelsen av en grupp experter som möts för att utse nominerade och vinnare. Juryarbetet görs av en stor grupp branschpersoner, totalt ett åttiotal enligt Grammis hemsida, som själva väljer vilka genrer de anser sig ha nog i ryggsäcken för att rösta i.
För några kategorier finns dock mer traditionella jurygrupper – däribland barnmusik, musikvideo, textförfattare och årets artist – men inte för exempelvis jazz eller folkmusik.
Processen för den stora gruppen är helt digital – alla jurymedlemmar får helt enkelt ett formulär där alla anmälda skivor listas och länkas till, och betygssätts sedan från en till nio stjärnor. Till nästa omgång har tio skivor i varje kategori sållats ut, varpå de betygssätts på nytt av juryn. De sammanräknade poängen leder till fem nominerade och en vinnare per område.
Lisa Cronstedt på arrangerande Ifpi är projektledare för Grammis. Hon säger att de aldrig går ut med vilka som sitter i juryn, och vill heller inte säga något om hur många av dem som deltar i de olika kategoriernas omröstningar.
Varför finns det inte särskilda jurygrupper för fler kategorier? Jag tänker på mer nischade genrer som jazz, hårdrock/metal, folkmusik, dansband och klassisk musik.
– Grammis har inte resurserna för att ha möten för alla kategorier tyvärr men vi tycker att röstningen fungerar bra i dag, säger Lisa Cronstedt per mejl.
Hon passar dock på min fråga om hon tror att resultatet skulle bli annorlunda med ett mer traditionellt juryarbete, där en utvald expertgrupp samlas för att diskutera de anmälda bidragen.
Många, inte minst artisterna själva, har dock i debatten visat förvåning och besvikelse när de får veta hur juryarbetet faktiskt går till. Det menas att ett så viktigt pris som Grammis borde ha riktiga jurygrupper med dokumenterad expertkompetens.
”Det eliminerar ju hela den eventuella tyngden med ett sånt pris,” som exempelvis jazzmusikern Lina Nyberg uttryckte det.
Parallellt med jazzen uppstod samma diskussion kring kategorin hårdrock/metal, där tidskriften Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson kommenterade saken så här:
”Jag hoppade av Grammis-juryn för några år sedan. Var starkt kritisk till röstningssystemet och hade under många år känt att ens röst inte spelade någon roll, utan att systemet var upplagt så att kända band nominerades. [—] Jag älskar [de nominerade artisterna] Ghost och Tribulation, som båda tillhör mina absoluta favoriter. Men att de har nominerats för en cover-ep respektive en kort ep med en cover känns som ett hån mot svensk hårdrock och alla de svenska hårdrocksband som släppte studioalbum förra året. Och de är många. Väldigt många.
[—]
Svensk hårdrock förtjänar faktiskt bättre än det här.”
Patrik Lindgren
