Redaktionsbloggen

Faksimil ur Lira #1 1994.
folkrock1

Folkrocken anfaller! Reportage ur Lira 1994

3 Sep 2019

I dagarna är det exakt 25 år sedan det allra första numret av Lira gavs ut, i september 1994 av dåvarande redaktionen i Falun. Omslaget pryddes möjligen lite otippat av Claes Yngström i folkdräkt och rockpose, och huvudreportaget handlade om den folkrockvåg som då var i full swing med band som Hedningarna, Den Fule, Hoven Droven, Garmarna och Nordman.

Med benäget tillstånd av artikelförfattaren Nils Hansson, som då liksom nu till vardags skriver om musik i Dagens Nyheter, återpublicerar vi här hela texten – en spännande ögonblicksbild av det svenska folkmusiklivet anno 1994!

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Någonting har hänt i den svenska folkmusikvärlden. Först kom Hedningarna, och sålde över 30 000 plattor. Sedan kom Nordman, och sålde det fyrdubbla på bara några månader. Och bakom dem står en rad grupper och stampar, samtliga med en elektrisk vinkel på det här med folkmusik. Dagens Nyheters Nisse Hansson har forskat i fenomenet.

Text: Nisse Hansson

Någonting har hänt i den svenska folkmusikvärlden, traditionellt en ganska lugn liten vrå. Först var det Hedningarna som gick utanför ramarna, såväl vad gäller musik som marknadsfö­ring. Och nådde försäljnings­siffror på över 30 000, vilket i folkmusiksammanhang är nästan astronomiskt.

Sen kom Nordman och sålde fyra gånger så mycket på bara några månader. Kombinationen av hårdrocksångare, poprefränger och folkmusik­instrument visade sig vara ett kommersiellt lyckokast av oa­nade mått. Hela sommaren låg debutalbumet på svenska för­säljningslistans översta plats.

Och bakom står grupper som Garmarna, Den Fule och Hoven Droven och stampar, samtliga med någon sorts elektrisk vinkel på det här med folkmusik. Skillnaden mot för bara några år sen är enorm. Det ser ut som en våg.
– Det är ju inte så att man samlas och har ett möte där man bestämmer en linje, säger Hedningarnas Totte Mattsson. Däremot är det nog så att man styrs av strömningar i tiden, även i en liten genre som folk­musiken.

Det finns annars en tydlig tråd att följa. De två mest bety­dande grupperna på 80-talet, när det gäller nyskapande svensk folkmusik, var Filar­folket och Groupa. Båda öpp­nade folkmusiken för en lång rad av nya impulser, allt ifrån jazz och olika former av ut­ländsk folkmusik till nya instru­mentkombinationer med bou­zouki, allehanda blåsinstru­ment och afrokubanska slag­ verk. Däremot anspelade man knappast alls på den tradition av folkrock som funnits under framför allt 70-talet. Den såg ut att vara död.

IMG_6364Annat är det idag. Medlem­mar från dessa båda grupper finns nu i Hedningarna , Den Fule och Hoven Droven, vilka allihop har dragit sig närmare rockens ljudvolym och användandet av ny teknik. Folkrock är en eti­kett som kanhända känns obekväm, men ett släktskap finns där. Den mest uppenbara anledningen är att fler människor kommit till, enligt Gustav Hylén, tidigare i Groupa, nu i Hoven Droven. Med musiker från andra håll kommer andra influenser, och detta har resulterat i både fler grupper och en allt mer mångskiftande musik.
– Delvis har det att göra med den ständiga frågan för alla musiker: vad ska jag spela? Stämmer amerikansk rock eller jazz med just min identitet? Man kanske vill ta tag i det som rör sig i ens egen folksjäl.
– Men sen är det nog också så att hela det här världsmusik­tjoferasset gör folk mer intres­serade. Man lyssnar på Youssou N’Dour och tänker: Vad har vi då?

Gustav Hylén pekar på att det i den egna gruppen bara finns en spelman, de övriga kommer från rock och jazz. Och på ett plan är det inte så stor skillnad mellan det Hoven Droven eller Den Fule gör och det som Kebnekaise gjorde för drygt 20 år sen.
– Musiken böljar ju fram och tillbaka, säger han. Just nu är det mycket i rockmusiken som påminner om det tidiga 70-talet.
– Men samtidigt har Den Fule influenser från tredje värl­den som inte fanns på 70-talet, de gör något nytt i kraft av sina arrangemangsprinciper. Och detsamma gäller oss, även om vi kanske är mer rockiga . Ibland spelar vi nästan hårdrock.

Stefan Brisland-Ferner i Garmarna känner inte samma samhörighet. Han är för ung för att ha hört Kebnekaise på 70-talet och tycker att de gamla folkrockskivorna låter ganska mossiga idag.
– Det kanske finns samma idéer bakom, men det låter olika, säger han. Förhoppningsvis har vi bättre teknik och mer genomgångna arrangemang. Det är ett annat klimat idag, i musiken runtomkring. Då måste även folkrocken låta annorlunda.
– Lyssnar man på Nine Inch Nails hela dagarna, i stället för på traditionell folkmusik, då får det ju effekter.

Garmarna skiljer sig från de övriga banden både genom sin ungdom och sin publik. Stefan Brisland-Ferner uppskattar den till runt 20 år och växande. Däremot kan han inte peka ut några andra unga band på gång. Inte än.
– Ända sen vi startade för fem år sen har vi fått frågan om vi representerar en ny folkmusikvåg, säger han. Men vem vet, den kanske har kommit nu.

Fenomenet Nordman pekar onekligen ditåt. Mats Wester, nyckelharpsspelmannen som skriver musiken i Nordman, tror att det kan ha funnits ett uppdämt behov , som Nordman råkade springa rätt på.
– Vi har influerats under så lång tid av det amerikanska och engelska, säger han. I andra länder är man mer i kontakt med sin egen kultur. Jag ser det som att här har vi en enorm musiktradition, som bara ligger och väntar på att användas.
– Vi kommer ju mer från pophållet, men grundidén var att använda i huvudsak folk­musikinstrument, för att få nya, spännande klanger. Nyckelharpor, vevliror och trummor täc­ker upp rätt bra, det behövs inte så mycket mer.

Många folkmusiker man talar med säger sig uppskatta fenomenet Nordman , och tror att det är bra för hela folkmusik­rörelsen. Men nästan alla kom­ mer också med tillägget att det är ju förstås inte folkmusik det som Nordman gör. Mats Wester håller delvis med, han vet bara inte vad det annars skulle vara.
– Problemet är att folkmusi­ken har så få indelningar, säger han. Antingen är det folkrock eller så är det traditionell folk­musik. Jämför med jazzen där det finns en lång rad olika genrer.
– Jag ser inte folkmusiken som en isolerad genre, utanför allt annat. Jag växte upp i den traditionella folkmusikvågen, men har alltid lyssnat på rock och pop också. Men kanske är de stå att Hedningarna öppnade dörren till rockbranschen, så att vi kunde komma igenom.

IMG_6365För de allra flesta tycks Hed­ningarna vara nyckeln. Hed­ningarna var först i den nya vågen av elektrifierade folk­musikgrupper. Det var också Hedningarna som var först med att lansera folkmusik på samma sätt som man lanserar rockmu­sik, och som fick den stora musikbranschen att vakna. Och än så länge är det bara Hedningarna som har ställt till med publikkaos på Roskilde­ festivalen och låtit ett engelskt skivbolag ge ut en remixskiva för bruk på trendiga dansklub­bar.
– Rockbranschen är ju alltid ute och sniffar, säger Totte Mattsson. Och det är många som är väldigt intresserade av vårt sound.

Han ser en stor skillnad nu, jämfört med det 80-tal då även han spelade i Groupa. Då var det som ett litet gäng, säger han, där alla kände alla och visste vad som var på gång.
– Nu verkar det vara en generationsbrytning. När man är ute och lirar märker man att det finns jättemånga grupper, tillfälliga konstellationer och kassetter att lyssna på. Jag har ingen överblick längre. Det skulle kunna dyka upp en platta till hösten som ingen visste om.
– Nu hoppas jag bara att det finns så mycket kraft och idéer och grupper och publik så att det kan bli en hel genre, och inte bara en tillfällighet.

Ulf Gruvberg, bland annat känd från radions Trender & Traditioner samt gruppen Folk & Rackare, menar att det inte nödvändigtvis handlar om en folkrock i musikalisk mening, däremot i attityden:
– Man håller på att över­ brygga blygseln och skamkäns­lan som alltid funnits i sam­band med svensk folkmusik.

Så mycket står åtminstone klart som att folkmusiken blivit mer attraktiv i rockbranschens ögon. Det blir allt vanligare med rockband som ’säger sig stå för något svenskt, i tonfall och stämningar om än inte i fullän­ dade traditionella låtformer. Dit hör till exempel punk­bandet Dia Psalma, maskin­experimentella Uppsalatrion Big Fish, småländska shaman­rockarna Shiremen och Stock­holmsbandet Landberk. Det lär till och med finnas ett death metal-band, vid namn Opeth, som hämtar inspiration i nor­disk folkton. Som Stefan Dimle i Landberk uttrycker det:
– Det är vemodet vi vill åt.

I övriga Norden är läget ganska annorlunda. I både Norge och Finland finns ett livligt experimenterande, men enligt andra linjer än det svenska. I Norge drar man mer åt jazz och konstmusik, enstaka traditions­musiker samarbetar med musi­ker ur andra traditioner. Som Kirsten Bråten Berg och Arild Andersen, eller Agnes Buen Garnås och Jan Garbarek.
– Jag har ju varit på Irland och sett hur de gamla låtarna smälter ihop med ny, modern musik. Något sådant händer definitivt inte i Norge, säger Jörn Jensen, en gång medlem i grupper som Folque och Folk & Rackare, nu producent på norska radion.
– Folkrocken fanns här 1972 till 77 ungefär. Trenden nu går mot en akustisk ljudbild med inslag av slagverk. Traditionen är så stark att det inte verkar finnas så stort behov av att experimentera.

I Finland har man Värttinä, en kvinnlig sångkvintett vars popularitet kan mäta sig med Nordman. Musikaliskt är de däremot traditionella . Philip Page, musikskribent, manager och skivhandlare på Digelius Musik i Helsingfors , förklarar att det finns ett stort internatio­nellt intresse för finsk folkmu­sik, inte minst från USA, men att det nästan uteslutande handlar om akustiska grupper.
– Många är väldigt raffine­rade, säger han. Till exempel gruppen Pirnales, som spelar kantelemusik med oförutsäg­bara arrangemang, eller Troka, som utan ansträngning blandar irländskt, ungerskt, bluegrass och finskt. Båda har en bak­grund i Sibeliusakademiens avdelning för folkmusik.

I Danmark finns ingenting, om man får tro Alan Klitgaard, som bland annat skrivit Politi­kens Folkemusikleksikon.
– Vi ligger 25 år efter Sveri­ge, säger han. Vi har precis börjat kunna urskilja en rad begåvade unga solister i spel­mansmusiken. De kommer säkert att skapa förnyelse, men det har inte hänt än.

En sorts etnisk popmusik tycks däremot växa inom same­världen. Där har till exempel några musiker ur Marie Boines band bildat gruppen Orbina, med samer och norrmän blan­dat, som gör en gränsöverskri­dande musik, betydligt närmare rocken än Mari Boines musik. I Finland har akustiska jojk­gruppen Angelin Tytöt prövat att samarbeta med rockband. Och så finns det märkliga ban­det Rinne Radio, som spelar en sorts techno/jazz-fusion med en punkhårig jojkare vid sång­mikrofonen.

Men det svenska fenomenet tycks bara finnas i Sverige. Eller som Philip Page säger:
– Fanns det något som Hed­ningarna i Finland skulle jag naturligtvis jobba med det.

Först publicerat i Lira #1 1994. Se fram emot fler tillbakablickar ur Liras arkiv!

1994_1 webb

Annonser