Söndörgő
Stallet, Stockholm 28 februari 2026
I fjol firade ungerska Söndörgő trettio år som band, men sannolikt har medlemmarna spelat tillsammans ännu längre. De är nämligen tre bröder, deras kusin och en barndomsvän, och det märks minst sagt att de är extremt samspelta.
Alla i kvintetten är multi-instrumentalister, de har med sig runt tjugo instrument på scenen och är hypervirtuosa på vartenda ett. Som för att visa detta inleder de med den långa låten Hulusination där fyra av de fem byter instrument vid minst ett tillfälle under låtens gång. Plötsligt sänks ljudnivån rejält när dragspelaren med mera Salamon Eredics byter till det lilla kinesiska blåsinstrumentet hulusi – därav låttiteln – och spelar ett långt solo.
För det är mycket mer än enbart ungersk folkmusik som ryms i Söndörgős repertoar. Den är snarast en sammansmältning med folkmusik från olika delar av Balkan, och även jazz. Bandets sound präglas av det femsträngade instrumentet tambura som fyra av dem spelar i ett helt gäng olika storlekar, så i vissa låtar spelar alla utom basisten Ábel Dénes tambura. Andra gånger är det ingen alls.
Efter några låtar säger Benjamin Eredics att ”vi kan faktiskt spela långsamt också”, vilket många nog hade börjat undra efter det sanslösa öset i början. Och visst visar David Eredics på kavalflöjt att de kan det, med långa solon som ändå är fulla med drillar. Men till slut trycker ändå kompet upp volymen och plötsligt trissas också tempot upp igen.
Till slut undrar jag hur det ens är möjligt att få fingrarna att spela så vansinnigt fort, men självklart har Söndörgő alltid ännu högre växlar. I varenda låt blixtrar solon fram på klarinett, saxofon, trumpet, dragspel eller tambura, och melodierna spelas ofta av två eller tre av dem unisont, givetvis också då i obegripligt högt tempo.
Men konserten är långt mycket mer än en uppvisning. Den är också oerhört underhållande, bandmedlemmarna verkar själva ha lika roligt som publiken och leendena bara växer ju högre tempot är. Låtarna är långa och rymmer mängder med solon men den dynamiska spännvidden är dessutom mycket stor och bandet kan kasta sig från något finstämt till att dundra på med smattrande darbuka, pumpande ackord och tjutande blås.
Givetvis utmynnar extranumret Rezidensko kolo i kvällens kanske allra snabbaste solo när Salamon Eredics plockar upp en pytteliten träflöjt och fingrarna rör sig så snabbt att de knappt syns. Efter det går det liksom inte att trappa upp det mer, så låten tar tvärt slut.
De närmaste dagarna spelar Söndörgő i Växjö, Halmstad och Göteborg.
Text & bild: Rasmus Klockljung
