! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Ett rymdskepp kom lastat

Sun Ra Arkestra
Nefertiti, Göteborg, fredag 6 juni

Det är smockat på Nefertiti, såväl i publiken som på scenen. Fjorton personer på scenen – ja, fyra av dem har ju förstås stolar strax nedanför scenen. Precis framför ögonen och öronen på de sittande matgästerna. Bland dem dirigenten Marshall Allen, iklädd en glimrande röd keps och en stor, glittrig och röd sol på den lika glittriga guldgula västen.
90 år gammal är Marshall Allen den självklara bandledaren och dirigenten. Han blåser kraftfullt i sin saxofon och ibland även i ett lätt mystiskt elektronisk syntblåsinstrument. Något som ser ut som ett elektroniskt kalejdoskop – och låter precis som jag skulle föreställa mig ett dylikt. (Kan det vara Laurie Andersons bortopererade höftben han blåser i?) Marshall Allen är en av hela sju blåsare ikväll; halva Arkestra utgör brasset. Ni förstår att öronpropparna åker i när det tas i från estraden.
Scenen är fylld av egyptiska huvudbonader och glitter och paljetter i alla de färger när Arkestern spelar upp, till hundraårsminnet av den 1993 bortgångna ledaren Sun Ras födelse. Det här är en Arkestra som letat sig tillbaka till rötterna. Inte lika flippat och spejsat som när Herman Poole Blount – eller Le Sony’r Ra – fortfarade levde och ledde storbandet.
Jag språkar med några av medlemmarna innan konserten och de är såpass unga att de reagerar upphetsat när jag berättar att jag sett Sun Ra live. Det är en hyllningsturné detta – förstås – men också i högsta grad levande och berörande musik.
Frijazzen finns där, naturligtvis, men det är stor betoning på gammal swing och den musik Sun Ra och hans adepter spelade tidigt i karriären med och från Fletcher Henderson och andra storheter. Och de genomgående referenserna till yttre rymden, plus en del avgjort utspejade passager, gör att det inte går att ta miste på att vi inte befinner oss på någon tradjazzfestival.
Bland Sun Ra-materialet märks denna kväll också Coleman Hawkins gamla 1930-talsnummer Queer notions, då saxofonisten Knoel Scott slår volter framför den hänförda publiken. Pianisten Farid Barron upphäver också tyngdlagen när han hanterar de svarta och vita tangenterna, i tät kontakt och i intimt men ledigt samspel med kontrabasisten Tyler Mitchell.
Tara Middleton lyfter konserten ännu ett snäpp med sin själfulla stämma och även en del fiolspel. Elena Wolay (från klubben och fanzinet Jazz är farligt) kommer så in och dansar runt framför scenen och ut bland borden, kongenialt nog likt en modern Nefertiti.
Flera gånger bryter Arkestra barriären mellan band och publik. Musikerna må hylla en musikalisk ikon som pratade om att han hade kontakt med yttre rymden, men de är så jordnära det går att vara, trots glitter och stjärnstoft. Det paraderas runt bland gästerna, genom hela Nefertiti. Det är glada miner, handklapp och allsång i de ramsor som utgör den enklaste lockelsen mitt i det stundtals komplexa samspelet musikerna emellan.
”Space is the place” lyder en av dessa ramsor, och ikväll är vi i samklang med dess innebörd. Nefertiti ÄR platsen att vara på.
Timo Kangas

-->

Annonser