Redaktionsbloggen

En het kväll med Emmylou och Rodney

26 maj 2013

Emmylou Harris & Rodney CrowellStockholm Waterfront, fredag 24 maj 2013.

I kölvattnet på årets duettalbum Old yellow moon är det strävsamma kreativa paret Emmylou Harris och Rodney Crowell ute på en efterlängtad gemensam turné. Inte ett månvarv för sent, om ni frågar mig. Stämningen är lättsam och avslappnad på scenen. Huvudpersonerna turas om att sjunga och att introducera låtarna. Det mesta av materialet på nya skivan luftas och däremellan sticker duon in material från sina respektive solokarriärer. Naturligtvis görs det duett i Love hurts, som Harris för 40 år sedan gjorde i en numera klassisk inspelning med Gram Parsons. Den här kvällens version blir nu inte fullt lika klassisk, men tillräckligt fin för att förvaras i minneskabinettet.

Rodney Crowell ingick en gång i tiden i Emmylou Harris omtalade kompband The Hot Band, där han stod för kompgitarr och harmonisång. Harris har alltid högaktat Crowells låtskrivande, och det var först när hon fick höra hans musik som hennes solokarriär fick den nödvändiga inspirationen. Crowells fina Bluebird wine öppnade Harris storbolagsdebut Pieces of the sky från 1975 och har efter noggrann lagring korkats upp igen för Old yellow moon. Att duoskivan haft en ungefär lika lång mognadsprocess är alltså en kraftig underdrift. ”Närmare 40 år”, skämtar Emmylou från scenen.

Det här är undertecknads första besök på Stockholm Waterfront och intrycket är mestadels positivt. Ljudet är fenomenalt tydligt och komforten stor i den kongressliknande lokalen. Det är kanske långt från Texas, Nashville, eller den här musikens rötter, men det förtar inte musikens kraft eller effekt.

Kompbandet är lika fenomenalt som ljudet. Det är inte ofta jag fått se en ljudtekniker stå och dansa, spela lufttrummor och dito –kontrabas, men den här kvällen är ovanlig. Det fem man starka kompbandet levererar i låt efter låt, med trummor, bas, pedal steel/dobro, klaviaturer/dragspel – och så australiensaren Jed Hughes på flyhänt gitarrspel. Det märks att de har roligt – lite insiderleenden på någon låt, och så de där kärvänliga presentationer av medlemmarna. Steve Fishell på pedal steel har till och med lockats tillbaka ur sin självvalda musikerexil och vi i publiken är lika glada som artistduon för det.

Medelåldern är ganska hög och publiken städad. Här finns perfekt parkerade permobiler, en försiktigt stapplande pensionssparare med gips och krycka och en måttfullt överförfriskad ålderman som har svårt för trappstegen. (Kanske är hans favorit Stumble into grace?) De äldre får sällskap av yngre countryskägghipsters, fyrtiotaggare från dataspelsbranschen och tjejer som skulle kunna vara barnbarn. Jag noterar något fall av generationsöverskridande familjeutflykt också.

Glädjande, för det här är ju musik och texter som talar över generationsgränser. Country- och folkbaserad rootsmusik som gärna berättar om familj, om arbete, om livets sorg och glädjeämnen – och som hela tiden utgår från ett oansträngt underdog-perspektiv.

Rodney Crowells låt Ain’t living long like this stammar från hans solodebut från 1978 men är precis lika stark – nej, starkare – 35 år senare. Precis som det mesta den här duon med fem medmusiker tar sig för i Stockholm. Emmylou Harris sjunger sin hyllning till den för tre år sedan bortgångna kanadensiska folksångerskan Kate McGarrigle och duon tar sig värdigt an åldrandets gissel i Matraca Bergs vackra Back when we were beautiful.


Bandet behärskar det finstilta precis lika bra som det lekfulla rockandet i honkytonk-numren. Och Rodney Crowells rader ”Just like a wild fire/You’re running all over town/As much as you burn me baby/I should be ashes by now” får en något annorlunda innebörd denna brännheta vecka.

I sanning ett Hot Band.

Timo Kangas

-->

Fler recensioner

Annonser