Wildbirds & Peacedrums
Joachim Nordwall
Fire! med Simon Ohlsson och Martin Hederos
Orion On Fire! @ Orionteatern, Stockholm, lördag 14 februari 2015
Mariam Wallentin sjunger hjärtat ur sig på Alla hjärtans dag. Så passande, så passionerat. Att uppleva Wildbirds & Peacedrums i Orionteaterns lokaler är bland det maffigaste och mest stämningsfyllda jag upplevt på scen i huvudstaden på länge. Nyligen hade föreställningen Det flygande barnet premiär på teatern och i den står Wildbirds-sångerskan Mariam Wallentin och kvällens klubbvärdar i trion Fire! för musiken.
Scenen används nu även för invigningen av den ambitiösa klubbkvällen Orion On Fire!, ett koncept som återkommer fyra gånger i vår. Det ovanliga scenbygget svävar liksom i rummet, en bit ovan marken. Det hela påminner om ett böljande hav eller en valrygg, och är tillverkat av uppsprättade bildäck som ligger likt en fjädrande matta under skådisarnas fötter.
När Mariam Wallentin och Andreas Werliin drar igång sin rytmiskt oemotståndliga musik på trummor, slagverk och Mariams samplade manna tycks det mig att det här böljande gummidäckshavet nästan antar formen av en magisk flygande matta. En matta som tar oss med på en färd till en zon dit få – nej, inga – andra svenska akter förmår ställa kosan.
I Wildbirds & Peacedrums är Mariams röst betydligt närmare musikaliskt allmängods än i exempelvis det vilt experimentella Nuiversum som nyligen albumdebuterade. I den här duon ligger hennes sång närmare r&b, pop och de svarta nordamerikanska musiktraditionerna. Det är bluesigt, souligt och svänger på ett alldeles självklart vis.
Svärtan och det sotiga i musiken tillåts möta det syresatta hoppets energier. Wildbirds & Peacedrums är som den logiska, oundvikliga uppdateringen av Siouxsies och Budgies gamla 80-talsduo The Creatures. Den här duon skapar storverk med bara röst, trummor/slagverk/klockor/bjällror och så lite maskinellt på det. När så Mariam sätter den gigantiska kyrkklockan i taket i gunnggg-ninnggg i en av låtarna är extasen nära.
Det bästa jag sett i år? Säger kanske inte så mycket då vi blott skriver vecka 7, men ring klocka ring. Ring ut de gamla sju veckorna, ring in det nya. Det är viltfågelns år – och det börjar nu.
Efter Wildbirds & Peacedrums ett kort mellanspel där Joachim Nordwall – till vardags skivbolagsboss för Ideal Recordings, gitarrist i bandet Skull Defekts och artistbokare på baren Folk i Göteborg– skruvar på sina manicker. Noisevågor väller ut i den hangarhäftiga lokalen. Detta kan vara Sveriges ballaste klubblokal och konsertoas, där Orion On Fire! kommer att äga rum under ytterligare fyra lördagar i vår. Lite som en större versionen av visionären Conny C Lindströms gamla Ugglan.
Premiärkvällen avslutas sen med klubbvärdarna i Fire!, trion som utgör själva kärnan i det som ibland utmynnar i bautabandet Fire! Orchestra. Den här gången gör de tre gemensam sak med Martin Hederos (Tonbruket, Sofia Karlsson, Sarah Riedel, The Soundtrack Of Our Lives) på klaviaturer och Simon Ohlsson, sångaren från det isflaksvilande bandet Silverbullit.
Ett kort men intensivt set där Simon Ohlsson får muskulöst bistånd från dessa säkra musiker. Mats Gustafssons sax-arsenal blåser upp seglen. Andreas Werliin – japp, samme trummis som i Wildbirds & Peacedrums – visar att han kan lira rocktrummor också, men att han inte kan låta bli att fippla lite med någon noisegenerator där vid golvpukan. Johan Berthling är en given motor på elbasen och Martin Hederos är denna kväll synbart nöjd över att få väsnas med små boxar han också. En stark kontrast mot den finstämda konserten Hederos gjorde med Sarah Riedel bara två dagar tidigare.
Förutom tungt malande versioner av Silverbullit-låtar får vi också en formidabel tolkning av San Francisco-bandet Tuxedomoons syntpunkiga låt No tears från 1978. En gammal favorit som även Freddie Wadling sjungit från scen.
Just Wadling skulle platsa perfekt på Orion On Fire!, som dock bokat klart samtliga gäster för säsongen. Till denna kulturella oas – som en svartklubb med genreöverskridande musikalisk aptit – kommer medlemmar från Sunn O))) och bob hund, men också Per Texas Johansson och Christer Bothén. En öl eller ett glas rött, en snålvattenframkallande surdegstoast och en pepprigt krispig sallad av oväntade musikaliska möten – allt serverat i en närmast filmisk miljö. Bättre än Berlin. Närmare än New York.
Timo Kangas
Fotnot: Information om kommande Orion On Fire! finns här: https://fritzscorner.se/ https://www.orionteatern.se/ https://www.earthwindand.com/
