Redaktionsbloggen

Egensinnig duo visar upp hela spektrat

29 apr 2022

Mats & Morgan
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm 27 april 2022

Förra året firade Mats Öberg och Morgan Ågren att de spelat tillsammans i 40 år, och eftersom det av uppenbara skäl inte gick att göra särskilt många konserter fortsätter de firandet även i år. Och varför inte? Att spela ihop under så många år är få förunnat, och att dessutom gång på gång lyckas förnya sig och samtidigt behålla en tydlig bandidentitet har än färre klarat av.

Men den som en gång har hört Mats & Morgan spela ihop känner garanterat igen dem från första stund även nu. Kvällen inleds med ett videokollage där gamla livebilder och tv-intervjuer blandas med egenfilmade hemvideoklipp från turnélivet. Därefter brakar konserten igång med Morgan Ågrens dundrande trumspel, och så har resan börjat.

De övergår sömlöst mellan de flesta låtarna och kastar sig vilt mellan knattrande metalliska rytmer från trumpadsen, tjutande syntsolon, mjukt pianospel, brutalt manglande trummor och bisarra keyboardljud.

Några gånger tar Mats Öberg upp ett munspel och dubblerar munspelssolot på keyboarden med vänsterhanden eller lägger tunga basgångar samtidigt, andra gånger studsar båda händerna omkring på klaviaturen och nöter fram ett ostinato eller brötar fram ett distat solo.

Morgan Ågrens armar och trumstockar yr så intensivt omkring honom att det låter som om han hade betydligt fler än två, och de extremt snabba rullningarna mellan pukorna och kaskaderna av cymbalslag ger samma intryck.
Men ibland lugnar duon faktiskt ner sig. Öberg visar att han är en lysande och känslig pianist, och Ågren spelar en duett med en inspelad indisk vokalist, som sedan förvisso övergår i ett långt och alltmer högljutt trumsolostycke.

Efter nära halvannan timme sätter de igång Mats Öbergs inspelade röst som gång på gång säger ”Thank you and good night!”, och duon ställer sig upp och bugar. Men de kan bara inte sluta spela, så först spelar de fyrhändig keyboard en bra stund och det blir alltmer kaotiskt, och när det inspelade tackandet till slut upphör trycker de igång det igen, flera gånger.

Sen återvänder Ågren till trummorna för än mer ös, och från Öbergs klaviatur kommer först ett saxofonljud, sedan en bräkande trombon och så till slut en hel blåssektion, som om de verkligen vill ge allt innan de slutar för kvällen.

text & bild: Rasmus Klockljung

Annonser