Laura Cortese & The Dance Cards
The Goodbye Girls
Musikens Hus, Göteborg lördag 1 december 2018
Bluegrass. Americana. Inget som tidigare direkt engagerat mig, i mina öron inte helt sällan enormt enahanda och oftast väldigt förutsägbart. Men det finns undantag och ikväll var ett emellanåt magiskt sådant. Känslomässigt pendlade konserten mellan en mångata över en frusen sjö i Järvsö till intensivt buskspel i Delsbo, trots de båda bandens bas i Boston. Det har troligtvis att göra med att en av dessa virtuosa musiker, violinisten Lena Jonsson, helt uppenbart har rötterna i Hälsingland och bär den svenska folkmusikens hjärta i sitt inre, bara några centimeter ifrån där hennes fiol vilar.
The Goodbye Girls med Lena Jonsson, Allison de Groot, Molly Tuttle och Brittany Karlson.
Anledningen till att jag överhuvudtaget pallrar mig iväg till en konsert med amerikansk folkmusik heter Molly Tuttle, ung men erfaren och överstyv gitarrist, kanske den amerikanska folkmusikens nya stora fixstjärna. Vilket hon förmodligen kommer att vara många år framöver, om hon inte tröttnar. Under kvällen fick jag nämligen ibland intrycket av att hon inte var jätteengagerad i konserten, hon visade var skåpet ska stå med hjälp av ett solo redan under första låten, sen gav hon intrycket av att hålla igen lite till förmån för övriga medlemmar i The Goodbye Girls. Vilket innebar att kvartettens banjospelare Allison De Groot fick lysa rejält med sitt personliga spel. Liksom även Lena Jonsson, vars stråktagel nästan glödde.
Men duetterna mellan De Groot och Tuttle var något utöver det vanliga, tänk Den sista färden men vackrare. Över huvud taget var kvällen lite av duelling banjos mellan två kvartetter bestående av vardera fyra enormt skickliga instrumentalister ety de spelade fyra set växelvis och ibland tillsammans.
Laura Cortese (tvåa från höger) och hennes Dance Cards.
Laura Cortese skriver egna sånger som emellanåt har en politiskt tydlig underton, det handlar både om skogsbränder i Kalifornien och om den tragiska väg den amerikanska politiken tagit, dock utan att nämna någon presidents namn. Men hon och hennes tre medmusiker, en personlig blandning av bluegrassband och stråkkvartett, överraskar också och kör en oväntad cover vars titel inte får avslöjas än. Men det var inte Bee Gees Massachusetts.
De tolkar också den lokala hiten Dans på stan, av Majornas 3dje Rote, vilket beror på att Göteborgsbandets Göran Berg varit inblandad i både turné och bandens tillkomst. I The Dance Cards är det basisten Natalie Bohrn som gör största instrumentala intrycket men cellisten Valerie Thompsons avslutande solo på rockiga Stockholm imponerar i intensitet.
Avslutar gör alla åtta samtidigt, och då klingar det till mångt och mycket svensk spelmansmusik, tack vare den stora stråkdominansen. Inför sista numret beordras släckning av lokalen och ledda av Laura Cortese framför alla avslutningsnumret utan ljudanläggning nedanför scenen och då går magin att ta på. I mörkret strålar åtta stjärnor vi förmodligen inte hört i Göteborg för sista gången. Hjärtligt välkomna tillbaka önskar jag dessa spelglada människor.
text & bild: Bengt Edqvist
