Den colombianska cumbiastjärnan Totó la Momposina avled den 17 maj, 85 år gammal. Hon hade sedan några år klivit tillbaka från scenen, som en följd av att ha diagnosticerats med Alzheimer, men var aktivt turnerande fram tills dess.
Hon har genom livet haft nära kopplingar till både Frankrike och Storbritannien och hennes internationella karriär tog ordentlig fart tack vare ett samarbete med Peter Gabriels skivbolag Real World som inleddes 1993 med albumet La candela viva.
2015 porträtterades Totó la Momposina i Lira inför ett Sverigebesök, av reportern Olof Peronius, och vi återpublicerar den artikeln i sin helhet här!
När Totó la Momposina inledde sin musikkarriär var cumbia mest något som spelades på lokala byfester längs Colombias karibiska kust. I dag hörs den slagverksmättade musikstilen över hela världen.
Text: Olof Peronius
Den 65-åriga cumbiadrottningen Totó la Momposina, som en gång så träffande beskrev cumbia som ”när indianer och afrikaner dansar tillsammans”, är en av de främsta representanterna för Colombias traditionella musik. I juni [2013] kommer hon till Sverige med sitt elvamannaband för ett framträdande på Clandestinofestivalen i Göteborg.
Men det är inte första gången hon spelar här. Redan 1982 tog hon sin cumbia till Sverige för att uppträda i Stockholms stadshus när Gabriel García Marquéz mottog Nobelpriset i litteratur. På Youtube finns ett klipp där hon, klädd i en vit och rosa gräddtårteliknande klänning och en stor röd rosett i det korpsvarta håret, sjunger en sprudlande svängig sång – alltmedan stela äldre herrar och damer sitter och petar i sina desserter.
– Det är inte varje dag man får vara med när en landsman tar emot ett Nobelpris. Det var en oförglömlig upplevelse, säger Totó med emfas när Lira ringer upp henne i hemmet.
Artistnamnet La Momposina fick hon för att hon kommer från en by utanför staden Mompox, på den lilla ön med samma namn, i Colombias
tropiska norra del. En trakt där för övrigt många av García Márquez berättelser utspelar sig.
I Generalen i sin labyrint beskriver han de sista fjorton dagarna i Latinamerikas stora frihetshjälte Simón Bolívars liv. Två veckor som den vid det laget ganska trötte generalen tillbringar genom att resa längs Magdalenafloden i ett försök att ta sig till hamnstaden Cartagena och en båt vidare till Europa. På vägen gör han stopp i Mompox, och blir så tagen av den lilla stadens skönhet att han utbrister ”Mompox finns inte. Ibland drömmer vi om den här platsen, men den finns inte.”
I dag är Mompox, med dess rika koloniala arv upptagen på Unescos världsarvslista. Ändå är det en bedagad skönhet, som det är komplicerat att ta sig till. Staden ligger på en ö i Magdalenafloden, utan broförbindelse, omgiven av träskland, i en trakt som fram till för några år sedan var hårt drabbad av paramilitärt våld.
Kanske är det den relativa isoleringen, kombinerat med en rik historia, som fått såväl Totó la Momposina som Gabriel García Márquez att vilja slå vakt om de lokala traditionerna genom att föra ut dem i världen.
Som ung reste Totó runt för att lära sig traktens många lokala rytmer och danser. Senare åkte hon till Frankrike för att studera musik. Ett stort steg, som hon ändå beskriver som naturligt.
– Jag växte upp i en hamnstad där vi hade en länk till Europa och andra delar av världen via de båtar som anlände. De hade även med sig instrument, och min farfar komponerade operetter och zarzuelas, som en kvinna som hette Luísa Vives sjöng på stadshotellets balkong. Växer man upp i en sådan miljö var det naturligt att söka sig till Frankrike, ett välorganiserat land med ett utvecklat kulturliv, säger Totó.
Du har varit något av en ambassadör för cumbian. I dag hörs den över hela världen.
– Var och en kommer till jordelivet för att utveckla sig som människa. Jag kommer från en miljö där förfädernas muntliga traditioner förts från generation till generation. I mitt fall började jag lite smått att sjunga sångerna från min region – sånger som etablissemanget inte ville veta av. Musikindustrin saluförde visserligen en urvattnad, kommersialiserad version av det som spelades i byarna, men den spelades inte med de traditionella instrumenten.
– Nu har jag sjungit den här musiken i sextio år. Och jag tror att cumbians popularitet i dag är ett resultat av att vi har fortsatt att sjunga och spela den här musiken genom alla år. Det har varit mycket mun-till-mun, folk har förälskat sig i musiken. Det blir som ett hjul som snurrar. Och cumbian är en rytm som förenar hela Latinamerika. Den gör inte skillnad på folk och folk.
Det har varit populärt på senare år att göra cumbia med elektroniska beats. Vad tycker du om det?
– Ja, det har blivit modernt. Men det där elektroniska – om det blir strömavbrott, blir det ingen cumbia då? Cumbia ska kunna spelas med eller utan el, säger Totó och skrattar sitt smittande skratt.
– Cumbian kommer från jorden, den föds ur hur folk lever, säger hon – nu med allvar i rösten.
[Ur Lira #3 2015. Du vet väl att du som prenumerant har tillgång till hela Lira-arkivet online?]
