Redaktionsbloggen

bild 1

Arkestern seglar mot nya mål

30 Sep 2014

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra
Kägelbanan, Stockholm, söndag 28 september.

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra är en namnkunnig oktett som kan stoltsera med flera av de främsta inom dagens svenska musikscen. Från arkesterledarens egen trumpetvirtuositet tillika congasspel (se bilden, tagen av Julia Peirone) via två medlemmar från Dungen på gitarr respektive trummor till Sveriges meste saxmissbrukare Jonas Kullhammar. Vissa förändringar har skett i manskapet sedan i fjol. Trombonisten Mats Äleklint är inte med denna kväll, ej heller trummisen Lars Skoglund.

Tillsammans breder de ut sig en i sanning gränsöverskridande – japp, den gamla goda glosan – musik. Jazz 2.0. Låtvalet på Goran Kajfeš Subtropic Arkestras debutalbum The reason why! vol 1 visar tydligt hur breda ramarna är. Ett dopp i Archimedes Badkar åtföljs av nypsykedeliska Tame Impala. Brassen Arthur Verocai sällskapar med jazzrock-flummarna The Soft Machine från Cambridge. Krautlegendarerna Cluster delar repertoarutrymme med turkiske kultfiguren Edip Akbayram.

Att Bo Hansson finns på repertoaren är ändå ganska talande. Här finns fortfarande en folkmusikalisk ton, vare sig den tycks svensk, kroatisk eller vad du vill. Det är med andra ord en stor värld som ska rymmas inom Arkestrans ramar här på Kägelbanan. Men det fixar oktetten med glans och publiken faller faktiskt som käglor. En ballt balkanfunkig bomb briserar i lokalen och Reine Fiske får nåt stort på kroken. Hans elgitarr kanaliserar plötsligt den anatoliska gitarrlegendaren Erkin Koray.
Så där kan det kännas när Goran Kajfeš Subtropic Arkestra får upp ångan. Efter en dylik urblåsning krävs något lugnande. Vad sågs om en silkeslen öronmask? En blåtintad sak som effektivt får ned publikens puls igen.

Efter några nummer yttrar Goran Kajfeš kvällens första ord i mikrofonen: ”Vi tänkte spela en turkisk dansbandslåt för er så grabba er partner …”. Sedan följer en nedtonad och sordinerad sak som visar sig vara en av kvällens stora höjdpunkter. En av många, ska tilläggas. Låter som en de bästa soundtracklåtar du hört. Oktetten till och med tonar ned musiken på slutet, som vore det en skiva. ”Det var väl en riktig söndagstryckare det?!” avannonserar Goran Kajfeš strax efter att Bo Kasper Sundström pilat förbi mig på väg till Kägelbanans rökrum.

I nästa låt kommer Bo Kasper ut igen och viftar diggande med högerarmen rytmiskt jobbande i luften. Sedan följer en rykande, riffstark sak – nästan high energy rock à la MC5 förklädd till Kajfešisk krutdurksjazz. Stubinen är tänd, återigen. På det en uppvisning– utan allt det jobbiga i uppvisningsmusicerandet – i sant musikantskap och samspel. En fartfylld fest som visar att steget aldrig behöver vara särskilt långt från Nigeria till Polen till Söders höjder.

Som extranummer bjuds vi först stillheten själv, sedan en ormtjusarvariant som låter som en orientalisk släkting till The Stooges gamla I wanna be your dog.
Det här är nämligen en afton av den digniteten att topp följer på topp. Det tar liksom aldrig slut. Inte illa av GKSA att förvandla den sista septembersöndagen till en fantasifylld fest för själen.

Timo Kangas

  • Bo Sundström skriver:

    En fantastisk konsert. Men jag slutade röka -98. Man hörde hyfsat från avträdet turligt nog. Missade inget / Bo Kasper

  • -->

    Annonser