Tyshawn Sorey

Likt [Ahmed] (vars senaste skivor recenserades i Lira #4 2025 och #2 2026) har Tyshawn Sorey grävt djupt och tänkt nytt. Han har gjort en egen inte bara tolkning, utan mer uppdatering och omgörning av Max Roachs skiva Members, don’t get weary från 1968. Roach var förutom trumslagare bandledare och kompositör också aktivist för afrikanamerikaners rättigheter, och skivan spelades in två månader efter att Martin Luther King mördades.

Under Soreys ledning har gruppen tillsammans format sin bild av nuet. Låtarnas karaktärer har utvecklas åt olika håll. Den hos Roach behagligt svängande Effi till exempel blir turbulent hårdsvängande och skarp, men även då och då mer stillsamt sökande. Musiken på dubbel-cd:n är dels eftertänksam, dels högljudd, framåtblickande utan att glömma det som var. Ett slags frijazzorkesterkaosgung som både rådbråkar och stannar upp och ser sig om, och sedan gräver vidare, och ibland även svänger på mer vanligt modernt jazzvis. 

Antal musiker är samma som hos Max Roach, likaså instrumenteringen, utom basen som var elektrisk på 1968-inspelningen (vilket ger den musiken ett tidstypiskt driv, och en viss brådska). Samma låtar, sex stycken. Max Roach bränner av dem på trettioen minuter, Sorey tar sig mer tid, prövar olika riktningar och behöver nittiosju. Skivan är inspelad live i en tagning och låtordningen är något ändrad. Den gospeldoftande Members, don’t get weary blir en mäktig avslutning. 

Tyshawn Sorey trummor och arrangemang, Adam O’Farrill trumpet, Mark Shim tenorsax, Lex Korten piano och Tyrone Allen II basfiol, och på sista låten tillkommer Fay Victor med sin röst. Ett ostoppbart kollektiv.