Marilyn Crispell Anders Jormin

Tomas Tranströmers dikter manar ofta fram en vaksamhet, ett öppnande av sinnena inför ett genombrott då något annat, något gåtfullt och radikalt annorlunda bryter fram. Marilyn Crispells och Anders Jormins duoskiva Memento väcker sådana associationer.

En del stycken har måleriska kvaliteter som Marilyn Crispells bild från en strand i Cornwall där Jormins varsamma stråkdrag låter oss ana måsar. Andra pekar ut ett tema, som For the children om alla barn som offras i krigen eller pianosolot Memento som hyllar de vänner som försvunnit.

Bland skivans fria improvisationer finns den meditativa Contemplation in D där Jormins bas vandrar över en serie spontana pianoackord. Men kanske är Embracing the otherness, också skapad i ögonblicket, det stycke som tydligast manar fram min association. Det är som om tystnaderna och de höga tonerna skapar just den vaksamhet som gör oss mottagliga för den utomspråkliga upplevelse av mystik som Tranströmer tecknade.

Spekulativt? Kanske, men i den riktningen rör sig mitt lyssnande.