Way Out West
Göteborg 11-13 augusti 2022
Torsdag
Bonny Light Horseman, Koffee, The Tallest Man On Earth, Amason, First Aid Kit, Tame Impala, Bikini Kill
Efter tre års paus på grund av ni-vet-vad inviger Bonny Light Horseman årets Way Out West. Solen kommer att skina obönhörligt hela helgen och Linnétältet vara så fullsmockat att det är nästintill omöjligt att ta sig in där för att få skydd från solen. Men än så länge är det lugnt, och även musikaliskt så.
Bonny Light Horseman är inget ösigt band, utan en gemytlig trio bestående av olika starka karaktärer från den nordamerikanska indiefolk/americana-scenen. Anaïs Mitchell, med sina speciella handrörelser som markerar texternas innehåll. Eric D Johnson från The Shins och det lika Way Out West-aktuella Fruit Bats. Och så den rufsigt professorsliknande Josh Kaufman, som jobbat med alla från Bob Weir till Taylor Swift. Med en basist och trummis bakom sig skapar de en intim stämning i Linnétältet. Eget material varvas med traditionella sånger till en väldigt mänsklig och fin konsert, som lever kvar länge. En av de få gånger under festivalen då det inte är korvstoppning – ja, till och med avsvimning – i bastun.
Anaïs Mitchell dyker även upp under svensken The Tallest Man On Earths konsert på största scenen, Flamingo. Leksinge-songwritern Kristian Matsson, som mannen med det längsta artistnamnet på jorden egentligen heter, är märkbart rörd och lycklig över att äntligen få vara ute och möta publiken igen. Han har en knyckig scenstil, där benen böjer sig och sträcks ut medan han sjunger sina finstämda sånger i indiefolk-stil. Det är svårt att grabba tag i en solstekt publiks intresse med blott en gitarr och en röst som verktyg, men Matsson lyckas. Ibland blir gitarrspelet ivrigare, och rösten tar i på ett spräckigt vis. Och så sparkar han iväg en pall över scenen. Det är mycket som ska ut.
En som ska ut är exfrun Amanda Bergman, sångerska i Amason, som gästar på en av låtarna. Stefan Sporsén, känd från Håkan Hellströms Ulleviaktuella band, kommer också in och gästar med sin trumpet. Tyvärr spelar Matsson aldrig sin nyligen släppta cover på Hellströms För sent för Edelweiss, men vi fick i alla fall höra originalet som ingångslåt till konserten. Mycket passande i denna göteborgska parkmiljö. Senare tar The Tallest Man On Earth det långa bene före och gästar Anaïs Mitchells solokonsert uppe på Höjden i skogen.
Nyss nämnda, i Gagnef uppväxta, Amanda Bergman besitter en av festivaldagens starkaste stämmor. Så mycket soul, så mycket känsla det bor i hennes lätt raspiga röst. Amason tar igen en tidigare Way Out West-årgångs sönderregnade konsert, och det med besked. Denna allstar-präglade orkester serverar en modern pop med stor spännvidd. Dungen-kungen Gustav Ejstes (son till riksspelman Lars-Olof Ejstes) får sjunga någon låt och skänker lite folk- och psych-anstrykning, även om hans klaviaturer verkar aningen otursförföljda den här varma dagen. Scenen är utsmyckad till en skog, kongenialt nog, men det blir aldrig snårigt att tag sig fram i musiken.
First Aid Kit har placerats på Azaleascenen i år, istället för den största Flamingoscenen. Det innebär en enorm publiktillströmning framför scenen men också en ovanligt intim och lycklig stämning. Stundtals är det till och med roligare att titta på de glädjefyllda scenerna i publikhavet. Par i alla åldrar och av alla kön som håller om varandra och sjunger med, händer som svajar unisont, antydan till ringdans i en bar. Och då är det ändå pur glädje som utstrålas även från scenen.
Särskilt basisten Johanna Söderberg, den äldsta av de två systrarna i trettioårsåldern, har svårt att hålla känslorna inne och bara ler sig igenom hela konserten. En konsert som bjuder på både nytt och gammalt. En låt som Emmylou skapar eufori framför Azalea och jag kan inte låta bli att undra hur många som upptäckt Gram Parsons musik genom den refrängen. Det nya materialet – Out of my head och Angel – är mer allmänt Fleetwood Mac-poppigt än den tidigare countryfierade folkpopen. Men som systrarna sjunger! Rent galet hur de där rösterna stämmer in i varandra och förenas i himmelska harmonier. The Tallest Man On Earth och Amason-Amanda dyker upp som gäster – de måste verkligen ha snabbat sig på från diverse scener – liksom samarbetspartnern Maja Francis, som får ta solosång i ett nummer. Don Henleys 80-talsörhänge Boys of summer ges också ny lyster när First Aid Kit återvänder till Way Out West efter sju år.
Så där kan artisterna hänga ihop på en festival som Way Out West. Då står Koffee ut i sammanhanget. När solen står som högst kliver den 22-åriga jamaicanskan in på Azaleascenen och sätter i gång ett dansparty. Hon slog igenom redan som 17-åring med singeln Burning (sällan har en låt passat så bra i solen…) och två år senare blev Koffee den yngsta person tillika enda kvinnliga artist som vunnit en Grammy för bästa reggaealbum. Gifted heter årets nya album, och det är en titel som stämmer väl med verkligheten. Koffee övertygar rakt igenom, och med lätt hand moderniserar hon reggaemusiken, även när hon använder sig av en gammal riddim som den Clash-bekanta Armagideon time, ursprungligen från låten Real rock, med legendariske producenten Clement ”Coxsone” Dodd angiven som upphovsman.
Amason, ja. Det lurar en del 80-tal även kring Tame Impala från Australien. Bandet dukar upp med ett imponerande visuellt spektakel på största Flamingoscenen som torsdagens stora avslutningsakt. Psykedeliskt trippigt, och med vissa drag av svenska favoriterna Dungen, men också med softa beats som tilltalar en yngre crossover-publik. Jag såg dem live på festivalen Gården i Trädgårdsföreningen för tre år sedan så den här gången finns det annat som lockar efter en stund.
Nämligen Bikini Kill. Dessa föregångare inom riot grrl-rörelsen är feministiska ikoner som nu återförenats. För icke initierade kan berättas att det var Bikini Kill-medlemmen Kathleen Hanna som klottrade orden ”Kurt smells like teen spirit” på en vägg och därmed födde titeln på grungevågens stora hitlåt. Hur Bikini Kill låter 2022? Minst lika yxigt och rått som någonsin. Rent av amatörmässigt ibland, och däri ligger en stor del av charmen och styrkan. Det byts instrument mellan medlemmarna, någon låt startar fel, någon har glömt hur en annan låt går. Bikini Kill visar unga tjejer – och de numera vuxna gamla fansen – att tjejer kan. En visdom att ta med sig hem i natten.
Om nu inte benen orkar lite till, för då kan den som känner sig manad trotsa köerna och tränga sig in på något av nattens alla Stay Out West-arrangemang. På Pustervik spelar heta namn som Ty Segall & Freedom Band, på Musikens Hus lockar tuareg-grooviga Mdou Moctar, Med tanke på hur vänligt och stillsamt en del inne i Slottsskogen låter är det lite märkligt att låta finsmakarna köa eller helt enkelt tröttna och gå hem, istället för att placera dylika akter inne på huvudfestivalens område.
Fredag
Nick Cave & The Bad Seeds, Little Simz, Michael Kiwanuka, Arab Strap, Fontaines DC, Oumou Sangaré, Frida Hyvönen
Vädergudarna fortsätter att le mot oss när Frida Hyvönen mjukstartar andra dagen i Slottsskogen bakom sitt piano. Men min dag inleds först med Oumou Sangaré. När maliska superstjärnan och feministikonen Oumou Sangaré i våras släppte sitt senaste album Timbuktu inledde jag skivrecensionen med orden ”Så. Fruktansvärt. Bra.” Sedan fick jag chansen att se henne under Clandestinofestivalen på Pustervik, och hon levererar även live.
Hon har ett svängigt, spelglatt band där västafrikanska traditioner ingår partnerskap med modernare tongångar. Gitarristen Pascal Danaë må falla in lite i en bluesrockvibb emellanåt, men så länge han hakar tag i oss med en John Lee Hooker-krok fungerar det. Oumour Sangaré står självklart och färgstarkt i scenens mitt, klädd i långt, blått och med ett stort halssmycke, trots hettan. Rösten går aldrig att förneka, och med ett tänt band plus två kördamer fixar hon till en smittande dansstämning mitt på ljusa dagen.
Låtarnas texter handlar – som jag också skrev i skivrecensionen – ”om traditioner, om fattigdom, om förhållanden, om kvinnors rättigheter.” Texterna är dock svåra att begripa för (snart inte lika) bleka nordbor, så vi får lita till musikens styrkor. Och de letar sig ut i sommarhettan och in i våra kroppar.
Irländska Fontaines DC är något annat. Postpunk – eller borde det inte heta postpostpostpostpunk vid det här laget? – med attack och attityd. Linnétältet är smockat med unga och gamla medan bandet häver ur sig ett imponerande set, utan några jobbiga poser eller choser. Noterar t-shirts med The Fall och Joy Division, och det känns rimligt. Larmigt, monotont på ett tilltalande vis.
Norska Kings Of Convenience på stora Flamingoscenen krockar delvis, men deras väna indiepop med folkinslag passar ju bra i augustisolen. Då är det desto mörkare när skottarna i Arab Strap svärtar ner publiken i Linnétältet (och nästan lika många utanför) med sin litterära mörkermusik. Reciterande, frampratade texter från den evigt avige Aidan Moffat är möjligen inte det mest publikfriande i Linnébastun men all heder åt konsekvensen.
För några år sedan turnerade Moffat i Skottland med tolkningar av traditionella skotska folksånger. Traditionella folkartister kritiserade honom för att agera respektlöst mot de inhemska musiktraditionerna. Så kan det gå.
Desto ljusare och lättare känns Michael Kiwanukas musik. Folk, soul och rock samsas i en len helhet, som givit Londonsonen en stor publik och diverse priser. Utan några större divalater står han där på den gigantiska Flamingoscenen och sjunger rätt ut, med gitarren på magen. Det är en fin konsert, som tappar lite framåtrörelse i mitten. Retrotintad soul och Bill Withers-folk i en ny dräkt, och ibland med ett lätt sväng som minner om Khruangbin. Ja, och kanske till och med Sverigeveteranen Eric Bibb,
Den sju år yngre London-damen Little Simz – född av nigerianska föräldrar, till skillnad från Michael Kiwanukas ugandiska dito – har desto mer tempo i sin musik. Linnétälten är smockat igen, och mitt i Little Simz kaxigt levererade rap finns influenser från jazz, blues, reggae och r&b. Hon är även hängiven Arsenalsupporter, och faktum är att Linné förvandlas till ett mini-Highbury eller Emirates Stadium för en liten stund. En bortaseger.
Kvällens stora dragplåster är dock Nick Cave & The Bad Seeds, som krockar med både svenska Kite och brittiska jazzkometerna Sons Of Kemet. De sistnämnda spelar undanskymt uppe på Höjden, mitt i Caves konsert. Synd på så rara ärtor, i synnerhet som Shabaka Hutchings med mannar meddelat att bandet lägger ner efter pågående turné. I alla fall för nu.
Dessa val… Sons Of Kemet fick ju Fasching att koka bara månader innan pandemin. Jag väljer dock att uppleva Nick Cave & The Bad Seeds, för det var alltför länge sedan nu. Och det blir en genomkörare värdigt en avslutare på den största festivalscenen.
Nick Cave dompterar publiken, lutar sig snett utåt medan de vid kravallstaketet håller upp hans lekamen. Småpratar direkt till några, förargas över musiken som pumpar ut från något tält, och är så mycket entertainer han förmår efter att helt nyligen ha förlorat ännu en son, som gick bort i 31 års ålder.
Cave har sina mördarballader och sitt svavelosande, bibliska mörker. Men han har också en kista fylld med sorg, försoning, kärlek och hopp. Allt får plats denna augustikväll i Slottsskogen, liksom en stark kontakt med publiken.
Red right hand låter nu som den suggestiva klassiker den verkligen är, medan The mercy seat (om väntan på den elektriska stolen) har ändrat arrangemang på sistone. Är det möjligen Johnny Cashs tolkning på spökar?
I pianoballader som Into my arms är det rysligt vackert. Och de tre damerna och herrarna i den gospelsjungande kören förstärker kraften ytterligare i många av låtarna. ”The Even Worse Seeds,” som Cave skämtsamt kallar dem.
En knäckande bra konsert, där sorgen efter sonens bortgång säkert bidrar till laddningen.
Lördag
Altin Gün, Thåström, Burna Boy, Girl In Red, Herbie Hancock, Aldous Harding, Ane Brun
Det finns en första gång för allt. Jag startar min dag framför dataorskärmen med att se Ane Bruns konsert direktsänd på TV4 Play. Skugga, sval dryck och utmärkt bild och dito ljud. En del nytt material, som låten Crumb, sticker ut i solgasset vid Azaleascenen. Martin Hederos från Tonbruket är en långvarig följeslagare i Ane Bruns musikaliska äventyr, och han förgyller även denna augustidag med sina klaviaturer. Tre bandmedlemmar på klaviaturer och syntar skapar en aningen mer elektronisk ljudbild är vi kanske är vana vid att höra Ane Brun, men det låter snyggt där vid skärmen.
Ännu en ny låt: Fingerprints. ”Den handlar om att förlora någon. Huvudet har förstått det, men inte hjärtat.” Finstämd med Hederos pianoklanger i centrum och lätt trumpillande därtill. Mother skrev hon ”i 2019” berättar hon, ”innan pandemin och kriget och all annat skit som pågår därute.” En ovanligt rättfram text till den här låten.
Spårvagnen till Slottsskogen där Aldous Harding från Nya Zeeland skapar festivalens första folkmusik-singer-songwriter-stämning för dagen. En ovanligt uttrycksfull artist som fått en tidssslot tidigt på dagen, innan Linnétältet blir till en ångbastu igen.
En av festivalens sista bokningar visade sig vara Herbie Hancock. Jazzlegendaren som verkar uppriktigt glad över att få komma och spela. Och som de spelar, Hancock och hans mannar! James Genus, Lionel Loueke, Justin Tyson – det är inga nybörjare precis. Det är heller inte särskilt trångt framför stora Flamingoscenen när en kavalkad av låtar från diverse tidsperioder passerar revy. Jag hittar lätt en plats där jag se allt tydligt.
Girl In Red från Norge gav oss en lätt paus mellan Lira-akterna med den vänaste radio-indiepop från Azaleascenen. En välbehövlig paus från det mer konscentrerade lyssnandet.
Afrobeats-storheten Burna Boy från Nigeria är nästa akt på Flamingoscenen. Med ett hejdundrande humör och svängiga låtar startar han i gång dansandet på allvar. Tätt liveband med hela fem körsångare. Bara dagarna innan gav samarbetspartnern Ed Sheeran en gigantisk konsert på Ullevi men han är inte i Slottsskogen, så det blir inget stjärngästspel i låten For my hand. Nu gör det föga, då Burna Boy redan vunnit över publiken på sin sida. En riktig sommarkonsert som avslutas med genombrottsdängan Ye.
Sista kvällen i Slottsskogen avrundas med en Thåström som just nu är på segertåg genom Sverige. Nyligen agerade han uppvärmare åt barndomens hjältar The Rolling Stones, och nu axlar han manteln efter en annan förebild, som Nick Caves efterträdare i rollen som avslutande artist för kvällens Way Out West. En passande sceninramning, med halvnakna lampor som hänger ned från scentaket och ett stålgrått ljus som växlar i varmare nyanser. Thåström har mognat musikaliskt, och nu längre bort från Ebba Gröns punkiga snabbrock än till och med Nick Cave är från sitt gamla larmband The Birthday Party.
Nya bandmedlemmar också, och även jag kan sakna Pelle Osslers oslagbara gitarrer så fungerar det utmärkt för denna låtskatt även i denna mundering. Vi får såklart mest låtar från hans senare år, men det luftas också nummer från Imperiet-tiden, inklusive en svärtad och intensiv Märk hur vår skugga.
Mot slutet kommer Titiyo in som sångerska i två låtar och lyfter det hela ytterligare. Starkt!
Mitt i natten går jag på min enda Stay Out West för säsongen. Vill ju inte missa Altin Gün, detta nederländska band som ger den anatoliska folkrocken och psykedelian nytt liv. Wah-wah-gitarrer paras med stränginstrumentet bağlama (saz), och publiken i det smockade Pustervik jublar och någon till och med crowdsurfar. En fantastiskt snygg avslutning på ett Way Out West som i år slår publikrekord. Enligt uppgift kom 50 000 unika besökare över festivalens tre dygn. Något som stundtals ger väl långa köer och skapar problem kring det för besöksantalet kraftigt underdimensionerade Linnétältet.
Texter: Timo Kangas
Bilder: Lisa Brunnström
