Sons Of Kemet
Fasching, Stockholm, onsdag 11 december 2019
En helt vanlig onsdagkväll i centrala Stockholm. En bekant till mig spatserar förbi de Matrixaktiga juldekorationerna som rinner likt ett neonregn nedför fasaden på kasinot på Kungsgatan. Han kommer till jazzklubben Fasching, där en kö ringlar sig ut på gatan. En snabb flukt på affischen i fönstret ger vid handen att Sons Of Kemet ska stå på scen om en liten stund.
Han har lyssnat en del på The Comet Is Coming, ett av bandledaren och kompositören Shabaka Hutchings andra band, men detta är ännu obekant för hans öron. Någon har en biljett över, en summa swishas och vips är han på fest.
För det är så det känns, Sons Of Kemet på Fasching. En fest med spontandans mellan borden framför scenen. Det blir lätt så när du upplever en kvartett där bastuban stöter och pumpar fram toner som känns i benmärgen. När två trummisar spelar hartnär omöjliga rytmer och fills; mönster som borde vara omöjliga att foga samman i varandra men som bildar en helhet större än sina svårgripbara beståndsdelar.
Tillsammans med Shabaka Hutchings saxofon skapar musikerna en jazz som lånar från alla möjliga håll, och som sällan manar till introspektion eller skäggkliande. Desto oftare uppstår ett behov av att röra på kroppen och tänja sinnet. Sons Of Kemet tillhör de främsta inom dagens brittiska jazzscen. Att Theon Cross spelar bastuba så spirituellt som han gör ger bandet en särprägel, och han fyller den roll en basist har i vanliga fall. Det mullrar ur tuban och det kan minna om allt från balkanröj till hiphopbeats, från New Orleans-brass till reggaegroove.
Fjolåretssläppet, kvartettens tredje fullängdare Your queen is a reptile, fångar uttrycket väldigt väl, men live tillförs ytterligare en dimension. Samhällskritiken finns såklart kvar där, men det stundtals furiösa tempot ger musiken en oemotståndlig partykaraktär. Det här är inte jazz för artiga soloapplåder, musiken har en stark västafrikansk anstrykning och det är liksom svårt att sitta still. Även när jag och min överraskade bekanting väl funnit ett ledigt bord, rätt framför scenen, i pausen efter första set.
Folk ångar fram och manar de sittande till att dansa. En dam studsar fram och gör en livfull, humoristiskt ekivok dans i mitt knä, och hur kan man motstå ett sådant energipåslag? Andra set intas dansandes, och när Hutchings för en gångs skull varvar ner mot slutet, med ett nummer där han luftar några toner ur en julsång men även Rule Britannia, är stämningen på topp i den slutsålda lokalen.
Just det där, att i ödesmättade brittiska valtider varva de två källorna, är så december 2019 det bara går. Ute i Kungsgatans svala luft efteråt fortsätter Matrix droppa ner över oss. Klockan närmar sig dagen innan Lucia. Den dag då Storbritannien ska vakna upp till beskedet om vart deras örike tar vägen under det stundande decenniet. Jazzen har blivit motståndets musik igen, men med danstillstånd.
Timo Kangas
